Kapitel 5 Vpl-Aid 1986

 Exemplet från verkligheten 1985 och 1986 uppmärksammades världen på den svåra svältnöden i Etiopien. I flera stora insamlingar skänktes pengar till de svältande i Afrika. Mest uppmärksammad blev de skivinspelningar som under beteckningen Band-Aid samlade pengar till de svältande. Organisatör var musikern Bob Geldof.

I mars 1985 valdes jag in som vice ordförande i SCVR, Sveriges centrala värnpliktsråd. SCVR utgörs även styrelse bestående av nio förtroendevalda killar som under ett år har att företräda landets värnpliktiga i olika sammanhang. Under detta år träffade vi politiker och försvarsföreträdare, men vi reste också runt på landets förband för att prata direkt med de värnpliktiga. För att få reda på vad som hände ute på fältet hade vi ett så kallat kontaktombud utsett på varje svenskt förband.

I oktober 1985 var våra kontaktombud samlade till en utbildning i Stockholm. Mot slutet av utbildningen föreslog en kille vid namn David Logg, vårt kontaktombud på Lv2 på Gotland, att vi skulle kopiera Geldof och göra en insamling bland värnpliktiga. När du ställs inför den typen av förslag blir du alltid lite kluven. Vi hade tagit vår verksamhetsplan för det år vi skulle vara förtroendevalda. Vi hade anpassat vår budget till vår verksamhetsplan. Det stod ingenting i verksamhetsplanen om att samla in pengar till Afrika.

Allt borde tala emot en på detta sätt hastigt utkastad ide. Samtidigt är det den typen av resonemang som gör att förenings- och organisationslivet upplevs som stelt. Idén var mycket bra, behovet enormt och tillfället var väl valt. Vi bestämde oss på stående fot för att försöka.

Före vi avslutade mötet sa vi åt våra kontaktombud att försöka göra kontantinsamlingar på sina respektive förband och att sända pengarna till oss senast den 19:e december. Vi enades om att försöka få varje värnpliktig att bidra med varsin dagersättning, som vid tillfället uppgick till 25 kronor. Till detta skulle förslag föras fram på förbanden om att det också skulle göras insamlingar bland befälen.

Vi skildes åt med detta för ögonen. Sedan kom eftertankens kranka blekhet. Hur skulle vi hinna få ut informationen till alla förband? Alla kontaktombud hade inte varit närvarande. Vi insåg att vi inte kunde använda några stora pengar för att göra reklam för kampanjen, vilket förmodligen ytterligare skulle försvåra insamlingen. Vi var helt utelämnade till våra kontaktombud. De hade mottagit detta med varierande entusiasm. Om ett kontaktombud var negativt och struntade i insamlingen kunde det med vårt upplägg medföra på ett stort arméförband att 1 000 värnpliktiga aldrig ens fick frågan .

Flera av kontaktombuden märkte direkt att det var svårt att få killarna att avvara det tänkta beloppet. Det tog emot att ge bort en hel dags lön till en annan kille som sade att pengarna skulle skickas till Afrika, särskilt som de varken sett eller hört något om insamlingen. Vi insåg mycket snart att något måste göras. Vi var tre som i huvudsak arbetade med insamlingen. David Logg som först väckt förslaget var med och samordnade insamlingen. Från värnpliktsrådet var det jag och ordföranden Ronnie Nilsson som gjorde arbetet.

Ronnie var SSU:are och blev senare talskrivare åt först Kjell-Olof Feldt och därefter Allan Larsson. Han och jag lärde oss snabbt att se bortom respektive partibeteckning och utnyttjade nu våra olika kontakter för att göra något bra av denna insamling. För det första var det tvunget att kunna peka på vart pengarna skulle skickas. Pengarna skulle oavkortat gå till Afrika. Vi tog kontakt med Röda korset och gjorde upp med dem om ett speciellt konto dit pengarna skulle föras. Vi kunde nu försäkra våra kontaktombud om att pengarna skulle gå via erkänt skickliga kanaler ner till Afrika.

För det andra var det tvunget att underbygga kampanjen med information utöver kontaktmannens arbete. Vi skreven Helsida i tidningen Värnpliktsnytt, på den speciella sida i tidningen som värnpliktsrådet förfogar över. Vi lyckades också via arméstaben utverka ett löfte om att visa en reklamvideo på det som kallades Armévision och som bland annat utgjordes av en lång rad långfilmer som visades för värnpliktiga på förbanden vissa kvällar i veckan. Filmerna föregicks av lite reklam där vi kunde få ett utrymme.

Problemet var hur vi skulle ha råd att göra en tillräckligt proffsig video. Vi återvände till Röda korset som hade en stor erfarenhet och som hjälpte oss att ta fram en video som visade bilder från Afrika till tonerna av ”We are the world” (den amerikanska kändislåten som blev en megahit). I slutet av inslaget uppmanades de värnpliktiga att skänka en dagersättning till Afrika. Det poängterades att tre dagersättningar gav en svältande mat i en hel månad, allt för att bevisa som det sades på videon ”att din hjälp verkligen betyder något för någon”. Vi gjorde också upp en kampanjturné för mig till de förbandsorter som hade flest värnpliktiga. Viktigast bedömde vi vara Bodens garnison och det beslutades att jag skulle åka upp dit i tre dagar för att besöka de fem förbanden på orten.

Väl däruppe upplevde jag min mörkaste stund som ansvarig för detta projekt. Jag hade smugit in i den filmsal där kvällens film skulle visas för att, utan att tala om att jag var närvarande, efterhöra deras respons på reklamvideon. Jag hann se två sekunder av videon, sedan stängdes den av och operatören snabbspolade förbi reklamen, fram till huvudfilmen. Tilltaget mötte stort bifall och jag var helt övertygad om att hela projektet skulle haverera.

(Incidenten inträffade på I19/P5 som sedan blev näst bästa förband i hela landet med 18 000 kronor insamlat. Deras kontaktombud efterträdde mig som vice ordförande i det efterföljande rådet). Alla dessa åtgärder för att stödja insamlingen tog tid att arrangera. Vi insåg därför att vår deadline den 19:e december var helt orealistisk. Det var inte någon större brådska, vi avsåg att överlämna de insamlade pengarna vid öppnandet av vår värnpliktskonferens i mars 1986. Vi sköt på datumet till slutet av januari.

Vår sista och viktigaste åtgärd för att få insamlingen att fungera var att komma runt detta med att pengarna skulle samlas in kontant. Vi tog kontakt med dåvarande PK-bankens personkonto-avdelning för att efterhöra om det kunde lösas med någon form av namnunderskrifter. De lovade att föra över 25 kronor till Röda Korsets konto från varje värnpliktig som hade undertecknat en gåvoblankett som vi snabbt distribuerade till förbanden.

 Blanketten innehöll plats för namnunderskrift, namnförtydligande och angivelse av personnummer. Högst upp stod det Vpl-Aid och en kort beskrivning av insamlingen. Denna praktiska och smidiga lösning räddade kampanjen. Vi var mycket tacksamma för att personalen tog på sig detta myckna merarbete, utan att få någon ersättning för slitet. Precis före jul, då vi kände stor tveksamhet för hur kampanjen skulle lyckas, ringde vår kontaktman på 13 i Örebro. Han hade inte uppfattat att vi flyttat fram slutdatumet för insamlingen till den sista januari. Vi hade inte heller fått tag i honom för att berätta om lösningen med listorna och PK-banken.

I ärlighetens namn trodde vi att 13 var ett av de förband där insamlingen inte skulle fungera. Vår kontaktman hade följt vad vi sagt redan på kontaktmannautbildningen. Han hade med hjälp av regementschefen fått hela regementet att direkt efter löning ställa upp sig framför honom och, om de så ville, överräcka tjugofem kronor av sin månadslön. Han ringde oss och frågade vad han skulle göra med de dryga 20 000 kronor han höll i sin hand. Vi insåg att insamlingen skulle fungera. David Logg och flera andra kontaktmän lyckades få lokala media att intressera sig för insamlingen. Det underlättade för oss när vi berättade om kampanjen.

När vi stängde kontot i slutet av januari hade drygt 250 000 kronor kommit in. Nära 10 000 värnpliktiga hade skänkt en dagersättning till Afrika. En del av pengarna kom från officersinsamlingar. En hel del killar skänkte också mer än bara en dagersättning. Vid invigningen av värnpliktskonferensen den 10 mars 1986 överräckte jag en check på en kvarts miljon till Röda korsets dåvarande generalsekreterare Anders Wijkman. I sitt tacktal sade han att Röda korsets verksamhet bars upp av stora och små bidrag från människor som valde att avstå en del av sina pengar för att hjälpa andra.

En kvarts miljon var ett stort bidrag, men än viktigare var att det kom från att mycket stort antal människor som egentligen inte hade tagit av något överflöd. Jag höll helt med honom. Pengarna gick dels i katastrofhjälp till svältande afrikaner men också till trädplanteringar för att motverka jorderosionen och ökenutbredningen. Lärdomarna från insamlingen var många. Det bevisade att människor är beredda att avstå och uppoffra sig bara de vet vad det leder till, vart pengarna går. Frivilliga insatser kräver en god grundidé, några engagerade eldsjälar med kreativa idéer och närhet till dem som skall utföra den frivilliga handlingen. Våra kontaktmän var hemligheten.

Mycket riktigt var det flera förband som förblev vita fläckar i vår insamling. Det var de många engagerade kontaktmännen som gick runt bland killarna som fick insamlingen att fungera. Kontaktmännen var igenkända och när de skötte insamlingen kändes det inte som idén kom uppifrån. Inramningen var glättig, med påkostade reklambroschyrer som uppmanade till deltagande. Budskapet framfördes på rätt nivå och från rätt avsändare. Ber du någon avstå tjugofem kronor kan du inte sända en broschyr som kostar fem kronor att producera. Vår lösning med löneavdraget hos PK-banken tog oss förbi den bekvämlighets tröskel som omgärdar alla frivilliga insatser.

Alla som efterfrågar engagemang från någon måste räkna in denna bekvämlighet. Mottagaren är aldrig lika uppfylld av idén som du själv och han kommer att söka bekväma vägar bort om sådana finns tillgängliga. Det krävs praktiska lösningar för att kanalisera frivillighet. Det som än idag förvånar mig är att det kom att bli så många som tiotusen värnpliktiga som var med och skänkte pengar. Bredden i deltagandet känns imponerande. Det visar att det civila samhället har potential. Det civila samhället fungerar kanske inte alltid spontant som vi tänkt oss, men går några före som förstår att anpassa sig till rådande förutsättningar och att lyssna till invändningar då kan det civila samhället på bred front utföra handlingar och göra uppoffringar.

”På stapplande ben som hade svårt att bära

honom kom han ut i den friska kvällsluften. Han

insåg att hela hans liv som det hade gestaltat sig

fram till denna dag hade förändrats i ett slag.

Han skulle aldrig mer få en fullgod natts sömn.

Han skulle aldrig mer tro sig göra nytta på

arbetet. Han skulle leva för de sporadiska

mötena med de som vaknat och han skulle för

evigt förbanna den ansiktslösa välfärdsstaten.”

*

 

Fredrik Reinfeldt är 28 år, civilekonom och ordförande för

Moderata Ungdomsförbundet. Han är också

riksdagsledamot för moderaterna.

Annonser

Ett svar to “Kapitel 5 Vpl-Aid 1986”

  1. Sovhjärnorna « Demokratbloggen Says:

    […] Kapitel 5 Vpl-Aid 1986 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: