Kapitel 2 Hur väcks det civila samhället?

– De bortglömda svaren i moderaternas nya handlingsprogram.

Slutet på den socialdemokratiska eran

Moderaterna har som ambition att bli Sveriges största politiska parti. Det förpliktar. Sveriges största parti kan inte se sig självt som företrädare för en avgränsad befolkningsgrupp. Det kan inte heller låsa fast sig vid politiska uppfattningar i tron att verkligheten är statisk, partiet måste istället visa på insikt om att förutsättningarna ständigt förändras. Sveriges största parti måste följa med sin tid och vara beredd på en kritisk granskning från omvärlden, från både väljare och opinionsbildare. Lyckas inte detta blir man inte största parti, och omvänt om man inte förstår detta, så förblir man inte störst.

Det hittillsvarande största partiet, socialdemokraterna, har varit störst under nästan hela 1900-talet. Deras uppfattningar och idéer har präglat det svenska samhället och den politiska debatten, Till grund för varje bostadskvarter, daghem, undervisningstimme i skolan eller idrottsanläggning ligger oftast socialdemokratiska idéer och beslut. Än viktigare är de spår som deras politik mentalt har efterlämnat hos vanliga människor.

Det går inte att peka på, det är ingenting konkret och de flesta människor skulle inte ställa upp på att de är offer för socialdemokratisk hjärntvätt. Det gör det inte mindre sant. Politik, eller mer korrekt ideologier, är till för att påverka vårt tänkande och att förändra människors beteende. Socialdemokratins försvenskade socialism har varit 1900-talets mest framgångsrika vallokomotiv.  Resultatet är att svenska folket är passivt, förlitar sig på offentliga institutioner och är trygghetsorienterat. Egenskaper som är mer eller mindre utrotningshotade är enskild initiativkraft och entreprenörskap, individuell ansvarskänsla och våra närmastes känsla av ansvar sitt och andras välbefinnande.

Socialdemokratin har lyckats förbli störst eftersom utbredningen av deras idéer hela tiden har förutsatt ett knaprande på de resurser som skapats av den sektor som de egentligen på möten säger sig vilja bekämpa, Socialdemokraterna har förlitat sig på den svenska kapitalismens förmåga att skapa resurser som socialdemokratiska politiker sedan har fördelat efter vad de uppfattar vara en rättvis fördelning, Det har gjort att svenskarna, som trott att välfärden skapats av socialdemokraterna, fortsatt att stödja dem i val efter val.

Bröd och skådespel blev i 1900-talets tappning i Sverige beroendeframkallande bidrag och reformlöften, Politikerna har uppträtt som jultomten och skänkt nya bidrag och reformer till väljarna, Svenskarna har trott på tomten, Nu kommer moderaterna snart att bli störst. Det beror på att den socialdemokratiska strategin inte längre fungerar. Socialdemokratin har bitit den hand som fött dem i så hög utsträckning att den privata sektorn inte längre förmår producera de resurser som hela tiden måste pumpas in för att hålla det socialdemokratiska korthuset upprätt.

Efter 1970 är det enbart med konstgjorda åtgärder och genom att skjuta problemen på framtida generationer via skulduppbyggnad som socialdemokraterna kunnat fortsätta som tidigare. Efter snart 25 år av devalveringar och lånepolitik går välfärdsstaten Sverige mot statsbankrutt. Det leder till att socialdemokraterna enbart kan vinna folkligt stöd som oppositionsparti. Då fungerar den gamla retoriken som utlovar bidrag till människor och ger folkflertalet en känsla av att ingen behöver drabbas av besparingar.

Väl i regeringsställning tvingas socialdemokraterna föra den politik de i opposition opponerat mot. De tvingas spara och frångå reformlöften. Reaktionen har visat sig bli våldsam och kommer att bli alltmer våldsam när socialdemokraterna inte kan leverera i enlighet med utställda förväntningar.

Socialdemokraternas moment 22 under 90- talet medför att de kan bli stora som oppositionsparti bara för att se detta stöd försvinna i regeringsställning. Den retorik som krävs för att vinna stöd blir samma retorik som omöjliggör en fungerande ekonomisk politik. Det finns bara ett parti som egentligen utmanar de uppfattningar som legat till grund för den välfärdskonstruktion som nu går överstyr. Därför får moderaterna ta vid när de andras idéer inte längre bär. Förändringen kommer dock inte att infinna sig smärtfritt. Det kommer att bli en bitter fejd mellan de två huvudkrafter i svensk politik som kommer att kämpa om väljarnas gunst under 1990-talet.

I ena ringhörnan finns socialdemokraterna med sin störste välfärdsideologiska parhäst, folkpartiet. I samma ringhörna ryms också det lilla vänsterpartiet, det ännu mindre miljöpartiet, stora delar av centerpartiet och den i riksdagen röstande delen av ny demokrati. I den andra ringhörnan finns moderaterna där också kristdemokraterna, den moderna delen av centern och den retoriska delen av ny demokrati ryms. Den helt dominerande kraften i det som skall ersätta den socialdemokratiska eran är moderaterna.

Det borde leda till en inträngande granskning av vad moderaterna avser att göra och vad de vill sätta i välfärdsstatens ställe. För den som är intresserad av framtiden och inte historia borde det moderata handlingsprogramsarbetet och det slutgiltiga förslaget till nytt handlingsprogram som antas på moderaternas partistämma i november 1993, vara intressantare än varje socialdemokratisk kongress. Den insikten har inte riktigt uppenbarat sig för svenska media, och därmed inte heller för svenska folket. Det har gjort att det intressanta moderata programarbetet har gått ganska spårlöst förbi.

Mycket få svenskar har läst handlingsprogramsförslaget ”Allsidighetens samhälle” eller den slutrapport som Hans L Zetterbergs politiska framtidsgrupp lämnade till partistämman 1990, kallad ”Idéer för vår framtid”. Det har gjort att många förtjänster gått den breda allmänheten förbi men värre är att också svaret på den mest centrala frågan för att få det framtida välfärdsbygget att fungera förblir obesvarad, också i de moderata programskrifterna.

Hur väcks det civila samhället, passiviserat av årtionden av inlärd hjälplöshet, till individuellt ansvarstagande? Moderaterna och Det Civila Samhället; För dem som inte är bevandrade i moderat programspråk måste ett par centrala termer förklaras. Viktigast för förståelsen av moderaternas framtidsvägval är begreppet ”Det civila samhället.” I samma förord till ”Idéer för vår framtid”, där Hans L Zetterberg så pricksäkert benämner tiden som vi nu lever i, efter socialismens sammanbrott, som den stökiga tiden, ryms också uppdraget för det civila samhället. Det lyder: Om något behöver göras och det kan göras av det civila samhället, så skall det göras av det civila samhället, inte av stat och kommun.

Uppdraget är alltså delvis ett motuppdrag. Det pekar på behovet av att börja arbetet med att tränga tillbaka statens och kommunernas beslutssfärer. Det visar också på en insikt om att stat och kommun inte kommer att kapitulera eller ge upp sina beslutsfunktioner egenhändigt. Det handlar om två kraftfält som står mot varandra, där makten idag ligger hos stat och kommun och där moderaterna önskar förskjuta makten i det civila samhällets riktning.

Det tydliggörs än mer när det civila samhället definieras i ”Idéer för vår framtid”: När vi säger det civila samhället pekar vi på allt som inte skall vara styrt av statsmakterna och inte är del av den offentliga sektorn. Det civila samhället är alltså inte motsatsen till det militära utan motsatsen till den politikerstyrda delen av samhället. Det är en omistlig del av vår tillvaro. Redan i första stycket i moderaternas nya handlingsprogram positioneras partiets uppgift visavi det civila samhället:

Moderata Samlingspartiet vill med stöd i sitt idéprogram och i detta handlingsprogram gå i täten för en sådan samhällsutveckling som baserar sig både på politiska beslut och på värderingar som ger det civila samhället styrka. Moderaterna är det civila samhällets främsta uttolkare, partiet har lyft fram begreppet och gör sig politiskt redo att ta strid för dess förverkligande. Det handlar för den stora majoriteten moderater inte om att vända politiskt beslutsfattande ryggen, det handlar om att vidareutveckla en insikt om att politiskt beslutsfattande inte räcker och dessutom i många situationer inte alls fungerar.

Den insikten blandas med en ide om vad som skall placeras i det politiska kraftfältets ställe. Ett civilt samhälle som framförallt bärs upp av den lilla världen och som är fylld av de många nära frivilliga relationer som vi har, både inom och utom familjen. Till detta kommer marknadsekonomin i den stora världen, som det överlägsna ekonomiska system vilket förmår utnyttja knappa resurser på bästa sätt och ger största möjliga medborgerliga påverkansmöjlighet. Det skapar tillsammans det Allsidighetens samhälle som gett det moderata handlingsprogrammet sitt namn.

Problemet är att vägen till allsidighetens samhälle, med ett förstärkt civilt samhälle, går bildligt uttryckt mellan två bergstoppar som inte är förbundna med varandra och där till och med moderaterna saknar svar på hur bron som skall brygga över till framtiden skall byggas. De nya kunskapsskillnaderna Kritiken mot moderaterna har tidigare ofta utgått från att moderaterna vill föra tillbaka oss i tiden, till hur det var förr. Det är naturligtvis ett bekvämt angreppssätt för en politisk motståndare att hävda att ens meningsmotståndare egentligen bara vill backa bakåt i tiden. En viss substans har dock funnits i kritiken.

Moderaterna fungerade under lång tid som en konserverande kraft vars främsta funktion var att bevara gamla strukturer. Målet var att rädda landet från en alltför långtgående socialisering. Idag har detta dock mycket lite med moderat politik att göra. Med intåget av liberala värden i Moderata Samlingspartiet har idéerna främst blivit en framtidsvision. Utgångspunkten är dagens problem blandat med erfarenheten av tidigare misstag och framgångar, uppgiften gäller dock framtiden och formerandet av ett nytt samhälle.

Dagens stora problem brukar uttryckas i ekonomiska termer, med tabeller som visar budgetunderskottet och den offentliga sektorns andel av våra samlade resurser. Det är ofta en alarmerande läsning. Det som dock inte förs fram lika ofta är hur människorna psykiskt har påverkats av 53 års socialdemokratiskt styre. Det är egentligen mycket märkligt. Ekonomer och politiker är mycket duktiga på att beskriva konsekvenser för företagandet och ekonomin av den socialdemokratiska eran. Få verkar dock ställa sig frågan vilken påverkan som skett hos vanliga människor.

Än värre är att de flesta faktiskt verkar räkna bort att det skall ha skett någon påverkan alls. Efter årtionden av opinionsbildning om hur socialdemokraterna urholkat skolan, trängt undan värdet av fasta normer och värderingar och skapat en inlärd hjälplöshet verkar ingen moderat räkna in det faktum att mycket av det som partiet genom årtionden har varnat för faktiskt är besannat. Ingen behöver åka till det sönderfallna tidigare kommunistblocket för att se vilken effekt som följer av årtionden av omyndigförklarande, borttagna individuella incitamentsstrukturer och ensidig rapportering i massmedia. Alla symptomen, om än i mindre alarmerande omfattning, finns i Sverige.

Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd. Tecknen är mycket tydliga hos det uppväxande släktet, de 60- och 70-talsfödda.

Hos många av mina generationskamrater märker jag en okritisk inställning till att ”samhället” skall ordna bostad. Diskussionen handlar mer om vid vilken ålder som det är lämpligt att flytta hemifrån. Om inte bostad, och I för den delen arbete, finns tillgängliga blir inte den spontana reaktionen att ställa sig frågan hur jag själv skall ordna detta. Kraven riktas istället mot det allmänna. Detta gäller naturligtvis inte alla, men det är alldeles för utbrett för att inte oroa.

Än vanligare är uppfattningen, att när det l: nu finns givmilda socialförsäkringssystem så gäller det att utnyttja dem. Alla bidrag som man kan tillskansa sig upplevs som smart och framåt. De som eventuellt drabbas av detta beteende är svåra att peka ut och den gamla devisen att det är fult att leva på bidrag har effektivt arbetats bort hos dagens unga. Undantaget är fortfarande rena socialbidrag, som upplevs som kränkande. Men att få ut mesta möjliga bostadsbidrag, allrahelst via att skaffa sig en skenlägenhet under värnplikten, eller att skriva upp sin lön för att få ut högre föräldraförsäkring, eller försöka få ut arbetslöshetsunderstöd men samtidigt arbeta svart, är accepterade sätt att bidragsfuska.

Du får en generation av fuskare, som smart anpassar sig till bidragssystemen. Det handlar inte sällan om unga människor som egentligen klarar sig utan dessa olika stödformer och för vilka systemen från början egentligen inte var tänkta. Värre är att känslan av att någon annan skall hjälpa till att ordna saker blir en passiviserande signal. Någon annan har ansvaret. Du behöver inte själv ordna det för dig, du behöver inte anstränga dig. Det framkallar en känsla av att man inte behöver bry sig. Skolan och behovet av kunskap upplevs som mindre angeläget. I en tid när dessutom alternativen är många och i det korta perspektivet mycket roligare blir det många som inte skaffar sig tillräckliga kunskaper.

Detta är på inget sätt något allmängiltigt, vilket ibland leder till att problemet inte uppmärksammas. För den som är intresserad lär sig förmodligen dagens skolelever mer än någon tidigare generation. Det som lärs ut är också till sin karaktär mindre kunskapsrabblande och tabeller, utan istället en mer självständig kunskapsgrund som gör det möjligt för den som tillgodogjort sig undervisningen att kritiskt granska omvärlden och vinklade fakta.

Vi har fått en ung generation som med moderna hjälpmedel och ett stort tekniskt kunnande utstrålar en enorm självständighet och självkänsla. De förstår mycket snabbt samband och de förstår att utnyttja och anpassa sig till nya situationer.

För att använda det marxistiska synsättet kan man beskriva dem som den nya härskarklassen. Klassbegreppet är hopplöst förlegat, men används ofta i den offentliga debatten. Det är därför viktigt att betona att den gamla beskrivningen av påstådda klasskillnader inte stämmer. Finns det någon uppdelning som är relevant för hur framtiden kommer att gestalta sig så är det att tala om de som kan tillgodogöra sig informationen och utnyttja den på rätt sätt i kunskapssamhället och de som å andra sidan står mer eller mindre utanför.

De som förstår att tillgodogöra sig kunskap blir de som kommer att klara sig bäst. Det har ingenting med pengar att göra, inte med titlar eller med kön. Det handlar om att begåvas med föräldrar som förstår att fostra en självständig individ och som förstår att uppmuntra till självstudier. Det handlar om att växa upp i ett hem som ger utrymme för studiemotivation.

Alternativet, och verkligheten för den helt övervägande delen unga svenskar i dagens Sverige, är det motsatta och leder till olika grader av passivisering, dåligt självförtroende och verklighetsflykt.

Sverige har fått en stor grupp medborgare som lider brist på tillräckliga kunskaper. Det handlar om de som aldrig förstått att skolan inte är en förvaringsplats, eller det ställe som vi går till enbart för att träffa kompisar. Det handlar också om alla de unga som inte lär sig använda den moderna teknologin, som i vissa fall är studietrötta redan i tidiga tonåren och som har varierande grad av läs- och skrivsvårigheter. De tillhör den stora skaran för vilka ny teknologi och den utbredda dataanvändningen bara leder till ännu större utanförskap och känsla av att inte räcka till. De vet att berätta mycket om musikgrupper och är experter på kärleksproblem, men de har betydligt svårare för att namnge landets ministrar och de klarar inte av att fylla i den enklaste blankett. De står till stora delar utanför samhället.

Detta är en stor andel av invånarna i det civila samhället, de bryr sig inte om politik, tar mycket sällan egna initiativ och förstår inte innebörden av att ta eget ansvar. Man skulle kunna säga att detta är effekten av 53 års socialdemokratisk omyndigförklarande politik. Det är delvis sant. Det stora problemet för framtiden är att dessa stora grupper av medborgare inte söker ansvarstagande idag och inte ens kommer försöka ta det till sig, ens om statens och kommunernas maktutövning skulle rullas tillbaka. Detta utmanar den moderata människosynen.

Finns några mänskliga brister? Den enskilda människan har en central plats i det moderata budskapet. I den av liberala värderingar alltmer präglade moderata uppfattningen är människan i det närmaste ofelbar.

Detta ställs i motsatsställning till politikerna, som i egenskap just härav inte samtidigt tillerkänns denna ofelbarhet utan snarare uppfattas som dumma, drivna av personliga vinningssyften och ute efter att förstöra för vanliga människor. Stämmer denna bild?

Det är lätt att förstå hur dessa uppfattningar har kunnat växa fram. Den politiska klassen i Sverige har ansett sig behöva ha synpunkter på allt och inte varit sena att lagstifta när det mänskliga beteendet inte passar.

Svenska folket har sett socialdemokratiskt dominerade politiska församlingar fatta omyndigförklarande beslut. Reaktionen syns därför tydligast på högerkanten. Allt politiskt beslutsfattande uppfattas som av ondo. Det finns många exempel som underbygger den kritik som riktas mot politiska beslut. Om slutsatsen är att politiska beslut inte är positiva och att det finns grund för kritik mot politikerna i detta land, leder det då samtidigt till uppfattningen att människan är ofelbar?

Frågan kan synas väl akademisk. Någon kan invända att det är självklart att människan inte är ofelbar. Människan fuskar, slår, våldtar och krigar över hela världen. Hur självklart detta än kan tyckas är det dock inte samma sak som att ett politiskt parti formar sitt idealsamhälle utifrån dessa påtagliga mänskliga svagheter. Tvärtom, alla partier utgår mer eller mindre från att människan är ofelbar och skall fås att växa och ges större självbestämmande. Skillnaderna ligger oftare i att de politiska partierna har olika bild a v vem eller vilka krafter i samhället som förhindrar människan från att kunna leva ut i frihet. I moderaternas värld är det främst politiskt beslutsfattande som begränsar människan.

Slutsatsen blir därför lätt att bara allt politiskt beslutsfattande försvinner så blir människan helt befriad och inga problem kvarstår. För många människor skulle säkert frånvaron av detaljerade politiska beslut leda till precis den positiva konsekvensen. Den enskilda individen har historiskt visat prov på stor förmåga att anpassa sig och att överleva nästan oavsett vilken situation som hon ställts inför.

För många moderater, som inte sällan är aktiva medborgare och skickliga entreprenörer, blir det naturligt att efterfråga ett samhälle med färre detaljregler. De upplever helt korrekt att deras förmåga begränsas och inte utnyttjas fullt ut till följd av att en lång rad politiska beslut begränsar deras vardag. Problemet är att det finns skillnader mellan människor. Det som är en sanning för många stämmer inte för andra. I moderaternas nya handlingsprogram finns en markering av att det existerar en sådan skillnad mellan människor.

De inledande kapitlen är skrivna med den liberala, humanistiska människosyn som ser människan som kapabel att åstadkomma nästan vad som helst. I kapitel 13 om Rättstryggheten (sid. 58-59 i partistyrelsens förslag till nytt handlingsprogram) modifieras detta något. I synen på grövre brottslingar sägs följande: I de fall där återanpassning, på grund av den dömdes upprepade eller svåra brottslighet, inte är ett realistiskt alternativ, skall övriga medborgares skyddsbehov tveklöst sättas i första rummet. Mycket långa frihetsberövanden kan vara nödvändiga för att skydda människor från oförbätterliga eller extremt farliga brottslingar.

Det finns alltså även i vår moderata värld människor som är både oförbätterliga och extremt farliga. Denna insikt om mänskliga svagheter och dess konsekvenser begränsar sig dock till att påverka moderat kriminalpolitik. Det som glöms bort är den stora gruppen som å ena sidan inte är kriminella och å andra sidan inte är handlingskraftiga självständiga medborgare – det sovande folket. Självklart bör allt politiskt beslutsfattande syfta till att få människor att ta ett utökat eget ansvar. Vissa mänskliga brister, förstärkta av den socialdemokratiska omhändertagande-filosofin, är idag så framträdande att det får konsekvenser för det politiska beslutsfattandet.

Det första är den mänskliga lättjan och strävan efter bekvämlighet. Till en viss punkt påverkar inte detta ekonomin. Problemet uppstår när förbättrad bekvämlighet tas för given och finansieringen är beroende av att någon annan betalar. Strävan efter trygghet, vilken framträder än tydligare i lågkonjunkturer, gör att riskbedömningen för den som har en ”trygg” tjänst i den offentliga sektorn alltid faller ut till nackdel för att försöka bryta sig loss och stå på egna ben. Det uppstår ingen mångfald vilket i sin tur inskränker valfriheten.

Människan är av naturen lite lat. Hon har egenskaper som motverkar detta, nyfikenhet och i entreprenörs anda till exempel. Latheten kan dock också förstärkas till ren passivitet om det sänds politiska signaler om att det alltid är någon annan som står för initiativet. Trygghetssystemen som tar bort stor del av anledningen att slita bara för att klara sin försörjning och mediasamhället som via TV:s starka genomslag leder till en alltmer passiv informationsinhämtning förstärker denna process. Det andra är den alltmer utbredda bristen på tillit; Tillit till oss själva, tillit till etablissemanget eller tillit till våra medmänniskor.

Många gånger tycker jag att det är positivt att vi i vårt öppna samhälle har en konstruktiv och kritisk debatt där den som hävdar något får vara beredd på att försvara sin ståndpunkt. Det är dock bara en del som deltar i denna debatt, dessutom utgör de en krympande skara till antalet. Jag tycker det är förfärande att se hur många i min generation som mår riktigt dåligt och som är beroende av professionell hjälp för att motarbeta rena ångestkänslor. Det kan säkert historiskt hävdas att många människor mått dåligt även tidigare i historien men tendensen går dock i riktning från mer fysisk ohälsa mot psykisk.

Skilsmässobarnen med fyra föräldrar brukar utpekas som en förklaring. Det stämmer säkert i vissa fall, många har dock en grundtrygghet som gör att de inte mår dåligt av att föräldrarna skiljer sig och att det kommer in nya partners i föräldrarnas liv. Tonläget i dagens skolor är ofta långt upptrissat, kraven på att uppträda korrekt är stora. Utan att egentligen alltid mena illa ”sätter sig” kompisgrupper på enskilda som tidigt slås ut och blir mobbingoffer. Rädslan för att inte göra ”rätt”, är mycket stor.

Ungdomars ständiga vilja att gruppera sig i olika stilriktningar, ofta följandes musikens olika inriktningar, är ett bevis för hur de unga flyr in i kollektivets skyddande värld. Våld i fysisk bemärkelse men också som diskussionsämne är ständigt närvarande i unga kretsar. Våldet förhärligas och våldsbenägenhet blir en viktig del av främst den manliga identiteten.

Det är positivt att unga ifrågasätter etablissemanget, men om det inte samtidigt leder till en vilja att få bestämma mer själv, blir lätt resultatet bara ett utanförskap.

Politiker kritiseras för att vara otydliga, och i många fall stämmer det. När det däremot beskrivs som ”tjafs” eller valpropaganda när politiker inte säger samma sak är det inte lika lätt att stämma in i kritiken. Det saknas en förståelse för att olikheter behövs för att ge demokratin innehåll. Strävan efter utslätade kompromisser är oftast varken bra för debatten eller politikens innehåll. Unga vänder politiken ryggen när de inte längre förstår nyttan av att försöka ha en helhetsbild för hur samhället skall fungera och dessutom inte ser det nödvändiga i att olika förespråkare har olika helhetsbilder.

När allt beskrivs som ”tjafs” blir debatten meningslös och demokratin förlorar i betydelse. Bristen på tillit till våra medmänniskor beror delvis på den strävan efter ensamhet som kännetecknar många svenskar. Vår välfärd och tidigare stora rikedom har i hög utsträckning använts för att utöka svenskarnas bostadsyta.

För många är ensamboendet den mest önskade boendeformen. Vi släpper inte vår omvärld så gärna inpå oss. Vi har därför svårt att lita på varandra. När någon behöver hjälp i offentliga sammanhang, på bussen eller i tunnelbanan drar sig många från att rycka in. Vi vill gärna att någon annan skall ta initiativet, eller också tar vi för givet att någon person med särskilt ansvar skall sköta detta. Tendensen är nog tydligare i våra storstadsregioner, där anonymiteten är mer utbredd, men det säger något om den svenska mentaliteten.

Bristen på tillit leder till att vi gärna grupperar oss med människor som är lika oss själva. Människan är ett flockdjur och har mycket lätt för att skrämmas av det avvikande. Framförallt om personerna har eget dåligt självförtroende. Gruppen får identitet via motbilder. Den positionerar sig i ungdomsvärlden genom att vara emot andra grupper eller agera som deras motsats. Spänningar byggs in i ungdomskulturen. Grupperingen följer ofta också givna åldersmallar. Vi umgås inte bara med likasinnade utan också med jämnåriga.

Den bristande kontakten över generationsgränserna är ett allvarligt bevis på bristen på tillit. Särskilt dålig är kontakten mellan tonåringar och de riktigt gamla. Frånvaron av utbyte över generationsgränserna leder till mytbildningar. De äldre är rädda för de unga och flyr från områden där de samlas. De unga tycker bara att de äldre gnäller och pratar för mycket. De gamlas kontaktbehov och vilja att berätta om hur det var förr rimmar illa med dagens ungas behov av omedelbar tillfredsställelse och vilja att leva i nuet utan tillbakablickar.

 Generationsåtskillnaderna förstärks av strukturen på våra bostadsområden. De senaste decennierna har bostadsområdena byggts med tanke på vissa åldersgrupper. Ungdomsbostäder i vissa kvarter, äldreboende och servicebostäder i andra. De risker som följer av att svenskar och invandrare bor i olika stadsdelar har ibland uppmärksammats. Samma resonemang går att föra för den generationsseparering som följer av vårt sätt att bygga.

Moderaterna och den offentliga sektorn Stärkandet av det civila samhället skall alltså delvis förverkligas genom att dess motsats, den politikerstyrda delen av samhället, trängs tillbaka. Det handlar då främst om den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn är inte samma sak som den politikerstyrda delen av samhället. Politiken styr också över marknaden och den konkurrensutsatta delen av ekonomin. Politiken reglerar i stora stycken även privata beteenden. Den politikerstyrda delen av samhället är dock mer sammanväxt med den offentliga sektorn än någon annan samhällssektor. När moderaterna därför formulerar sina idéer för ett nytt samhälle blir synen på den offentliga sektorn särskilt viktig.

 Socialdemokraterna vill få detta till att moderaterna vill bekämpa personalen inom den offentliga sektorn och helst avskeda allihop. Moderaternas kritik skall dock inte tolkas som att målsättningen är att göra människor arbetslösa. Flertalet av de tjänster som idag utförs inom den offentliga sektorn kommer att behöva uträttas även i framtiden. Det blir förmodligen med andra arbetsgivare eller som egna företagare, men att tjänsterna behöver utföras är det ingen som ifrågasätter. 90-talets viktigaste uppgift vid sidan av att föra in Sverige i Europasamarbetet är att avmonopolisera den offentliga sektorn.

Det existerar inga funktionella kostnadsspärrar inom den offentliga sektorn idag. Rationaliseringar och ett riktigt ekonomiskt tänkande har bannlysts under lång tid och har även idag svårt att få fäste. Det har givit till följd en kostnadsexplosion inom den offentliga sektorn som i sin tur har pressat upp skattetrycket och senare också vårt lånebehov när skatterna inte längre räckt till. Kostnaderna för den offentliga sektorn läggs på de sektorer som för sin överlevnad är beroende av att i ett internationellt perspektiv erbjuda bästa möjliga produkt till lägsta kostnad.

Det senare försvåras av kostnadsövervältringen. Flera företag slås ut eller lämnar landet. Förändringen av den offentliga sektorn handlar alltså om överlevnaden för all vår välfärd.

Den borgerliga regeringen har genomfört en lång rad lagändringar som skapar förutsättningar för de förändringar av den offentliga sektorn som moderaterna länge förespråkat. Alla regler som begränsar startandet av privata daghem eller privat barnomsorg är borttagna. Skolpengen leder till att fristående skolor utan offentliga huvudmän kan konkurrera med kommunala alternativ på lika villkor.

I borgerligt styrda kommuner och landsting uppmuntras entreprenaddrift och avknoppningar. I regeringsförklaringen har denna förändring som initierats kallats för en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken. Det som är mest revolutionerande i detta är den förändrade syn på den offentliga sektorn och behovet av konkurrens som nu kommer till uttryck. De reella förändringarna har däremot låtit vänta på sig. I förhållande till den dåliga utgångspunkten har antalet friskolor och enskilt drivna daghem ökat drastiskt.

Som procentandel av det totala utbudet är det dock fortfarande en försvinnande liten andel. Ambitionen bör vara att all produktion av barnomsorg och utbildning skall kunna drivas av enskilda och personalgrupper. För att uppnå detta är det långt kvar. Att bara öppna möjligheterna har inte räckt om vi har som mål att verkligen i grunden ändra huvudmannaskapet för produktionen av vår omsorg.

På motsvarande sätt kan exempel hämtas från sjukvården och äldreomsorgen. Det behövs något mer än bara möjligheten. Moderaternas kritik av socialdemokratiska politiker som förhindrat och bromsat denna utveckling måste kompletteras med en pedagogisk kritik riktad mot den offentliga sektorns anställda men också en långtgående självkritik vad avser vilka drivkrafter som används för att möjliggöra förändringar. Det viktigaste är att inte bara se till vilka förbättringar som den ökade mångfalden ger för användarna.

Föräldragrupperna har oftare haft lätt för att se nyttan även större valfrihet och ställt krav på förändringar. Många gånger har detta lett till att de hamnat i polemik med de anställda som känt sig hotade och tyckt att deras arbetsinsatser underkänts. För att bemöta detta har man inför personalen försökt peka på nyttan av att få byta arbetsgivare, en naturlig möjlighet för alla som inte arbetar inom den offentliga sektorn. Några kommuner har också försökt med starta eget-kurser för att få personalen att ta över verksamheter. Krafterna som motverkar detta har hittills varit starkare varför resultatet låtit vänta på sig.

Politikerna har inte varit ärliga om den offentliga sektorn. Anställningen har setts som tryggad nästan oavsett ekonomisk verklighet. Även borgerligt styrda kommuner och landsting som lagt varsel om permitteringar och uppsägningar, vilket lett till att den tidigare synen börjat förändras, har senare tagit tillbaka detta och sagt sig vara lättade över att tryggheten kunnat garanteras. Personalen har prioriterat trygghet, vilket än mer förstärkts av lågkonjunkturen, och har därför inte velat söka efter alternativ när anställningen ändå varit tryggad.

Om personalen skulle bryta sig loss skulle de få mer att säga till om. Det har fått några att ta steget. Problemet är att många inte aktivt söker efter större egen bestämmanderätt. Det upplevs som bekvämt att någon annan bestämmer. När det då inte finns några ekonomiska incitament att bli sin egen återkommer trygghetsargumentet och väger tyngre än viljan att stå på egna ben. En stor ovilja mot risktagande bromsar alltså förändringen. Sektorn är dessutom starkt påverkad av fackföreningarnas mångåriga lobby för långtgående löneutjämning. Alla försök att premiera bra arbetsinsatser har bannlysts. Alla skall ha samma lön oavsett prestation och inlevelse.

Det leder till en omfattande avundsjuka mot den som försöker nyttja sitt professionella kunnande för att tjäna pengar. Alla bevakar varandra och den som säger sig vilja gå sin egen väg får vara beredd på att bli betraktad som en egoist. Det krävs civilkurage för att bli sin egen.

Ungdomspassivitet

 

40-talisternas barn har mer än någon tidigare generation vänt partipolitiken ryggen. Det är till stor del en välkommen reaktion mot den övertro som många av deras föräldrar haft på politikens möjligheter att skapa välstånd. De tecken på total ignorans mot allt i samhällslivet som kommer i förlängningen av att protestera mot etablissemanget känns mer hotfulla. Inte för att partipolitiken inte skall kunna rekrytera nya människor. Det vore istället mer välkommet om man drog ned det antal politiska uppdrag som idag finns, eftersom många av dem bara innebär att man fattar beslut på en detaljnivå som egentligen borde överlåtas åt medborgarna själva. Utan mer för att den uppväxande generationen inte tillräckligt mycket rycker åt sig initiativet.

Unga människor borde gå i fronten för att förespråka förändringar. I ungdomsgrupperna borde man avvisa främlingsfientlighet och tycka att öppnandet av Europa innebär nya möjligheter. Stora delar av ungdomen har dock passiviserats och agerar istället för att bromsa utvecklingen. Det gör att de problem som den borgerliga regeringen upptäckt med de anställda i den offentliga sektorn men även i andra delar av Sverige när det fattas beslut som uppmanar till ett ökat eget ansvarstagande kommer att bestå.

Även i framtiden måste moderaterna räkna in mänsklig passivitet och förändringsrädsla förutom motståndet från socialdemokraterna när beslut skall fattas som syftar till större individuell frihet.

Annonser

3 svar to “Kapitel 2 Hur väcks det civila samhället?”

  1. Sovhjärnorna « Demokratbloggen Says:

    […] Kapitel 2 Hur väcks det civila samhället? […]

  2. Sveas rika Says:

    Vilken total arrogans
    Hittade denna beskrivning av Narcissism på bloggen narcissism.nu

    (Om narcissisten känner sig nedvärderad kan han uppvärdera sig själv genom att förringa eller klassa ner någon annan. Det är därför som narcissister ofta är dominerande, dömande, perfektionistiska och maktlystna. De försöker helt enkelt försäkra sig om en status som placerar dem längst bort från den personliga bristens och skammens besudling.
    Narcissister kan sällan upprätthålla en känsla av överlägsenhet på egen hand och dras därför till rampljuset och andras beröm. Det är applåder och erkännande som håller dem igång. )

    Jag tycker att det stämmer ganska bra in på beskrivningen av pissnisse himself.
    Jag orka inte läsa mer av hans litterära verk just nu så han lär få vänta på de uteblivna applåderna.

    \Svea

  3. Sovhjärnorna | Pettersson – försöker göra skillnad Says:

    […] var skrivet, av stilbrottet i ”boken” att döma. Kanske han har ändrat lite här och där. Kapitel 2 Hur väcks det civila samhället? Ytterligare ett stilbrott i boken tyder på att han nu har hittat en annan författare till det […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: