Kapitel 1 Sovhjärnorna

Blott 28 år gammal dog han. Det kom inte plötsligt utan satte punkt för en ganska lång och utdragen process. Han skulle hittas redan nästa dag. De historiska exempel som funnits på människor som legat döda länge och börjat ruttna och utvecklas till sanitära olägenheter, som det hette, var nu avhjälpta. När han inte registrerades i datanätverket som påloggad följde datorn de larmmönster som den hade instruerats att göra. Datorn skrev till honom över skärmen utan respons, därefter ringde datorn utan att någon svarade. Eftersom datorn kunde detektera hans närvaro i rummet, men utan att kunna kommunicera, sände datorn efter en ambulans.

Han dog precis som en lång rad andra unga människor började göra den sommaren i vad som snart skulle komma att kallas 2000-talets farligaste och dödligaste epidemi; Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS. Han dog välfärdsdöden. Han kom tidigt att tillhöra sovhjärnorna. Det var inget fel på dessa människors hjärnor, de bara utnyttjade en försvinnande liten del av sin kapacitet. Sovhjärnorna kunde tala, läsa och skriva. De hade gått i skolan och ofta varit ganska intresserade, till en början. Sedan hände inget mer.

Sovhjärnorna tappade tidigt intresset för skolan, och för all ting annat också. De visste att de aldrig skulle arbeta med någonting, det gjorde bara dårarna. Dårarna var de som bestämde, de tappade inte orken i skolan utan fortsatte anstränga sig, fast de inte behövde. Det var därför som sovhjärnorna kallade dem dårarna. Det var ingen som brydde sig om vad dårarna sa, det var ingen som orkade intressera sig. Dårarna servade välfärdsstaten. Sovhjärnorna såg dem nästan bara på TV och bytte då snabbt över till en annan av det dryga hundratal kanaler som fanns.

Hans död denna dag utlöste ingen större aktivitet. Hans öde blev ett fall för statistikerna. De registrerade allting och presenterade sedan resultaten för dårarna. Hans död hade förmodligen inte uppmärksammats mer överhuvudtaget om det inte var för att det redan någon timme efter att dödsfallet registrerats på vanligt sätt hade förts in en notis i välfärdsstatens informationsorgan. Där nämndes att han dött, namngivet med hans personnummer. Användandet av namn hade minskat drastiskt i takt med att människor umgicks allt mindre.

Många mödrar som efter insemination födde sina barn avstod helt från att döpa barnen. Några fortsatte att döpa sina barn, mest av nostalgiska skäl. För de flesta betydde inte dessa personnummer någonting. För välfärdsstatens ansvarige för bidragsfrågor hade dock dessa siffror betydelse. Han hade en fantastisk matematikerhjärna och hade en unik förmåga att minnas siffror. Han hajade till när personnumret korn upp på skärmen. Hans hjärna sökte febrilt kopplingen till detta personnummer. Han visste att han borde veta kopplingen men det gick inte upp för honom omedelbart.

För en sovhjärna hade denna tankeoperation varit omöjlig, men han var välfärdsstatens härskare, en man som visste att utnyttja sin hjärnas kapacitet. Han fann snart kopplingen. Det tog en stund, det var trots allt 29 år sedan. Då, för 29 år sedan hade han precis som många andra framstående unga män i välfärdsstaten ombetts att bli spermadonator. De mest begåvade hade på den tiden ombetts att skänka sperma för att motverka den förslappning och fördumning som synts alltmer hos befolkningen. De kvinnor som bestämt sig för att föda fram ett barn ville naturligtvis ha en begåvad spermadonator.

Han hade varit mycket aktiv och på detta sätt kommit att bli biologisk far till ett drygt hundratal barn. Han såg aldrig något av dessa barn, men han fick betalning och ett tackkort innehållande det lilla barnets personnummer när det hade fötts.

För 29 år sedan hade han bl. a skänkt sperman som efter insemination tänt livslågan för den människa som fötts nio månader senare och tilldelats det personnummer som han nu fått upp på sin skärm. Med blandade känslor gick kopplingen upp för honom. Hans son var död. Han fattade nu ett beslut som skulle förändra hela hans liv. Han bestämde sig för att åka till sjukhuset för att se sin son för första och sista gången.

Det mötte inga hinder, han var en av välfärdsstatens mäktigaste personer. Väl inne i förvaringsrummet där hans son väntade på kremering hade han nästan ångrat sitt tilltag. Hans närvaro här skulle säkert leda till frågor. Han kunde inte heller hjälpa det men han mådde inte helt bra av att stå i rummet.

Han bannade sig för denna inställning. Dårarna var effektiva människor med mycket att göra, gammaldags känsloyttringar fanns det inget utrymme för. Känslor var ett tecken på svaghet, många menade dessutom att känsloyttringar var värre än så. Känslor var ett hot mot välfärdsstatens ideologi. Omhändertagandet skulle skötas rationellt av staten. Det påstods finnas många exempel på hur känsloinblandning i historien hade hotat hela välfärdsstatens fundament. Om människor försökte ta hand om varandra trängdes ju välfärdsstaten undan.

Det skull ge ett samhälle där några hade människor som älskade och tog hand om dem, men många skulle inte ha någon alls och det var inte rättvist. Det var därför tvunget att bekämpa alla frivilliga insatser som utfördes. Då blev det lika för alla och ingen blev orättvist behandlad. Han var hårt skolad i dessa uppfattningar men detta till trots kunde han inte hjälpa att i det lilla mörka rum där han nu stod i total tystnad, så framstod inte systemet som lika genomtänkt. Han kunde se att hans son, som han nu såg för första gången, var mycket lik honom, han var nästan en kopia av honom själv i samma ålder.

Han kunde se de små märken som skönhetsoperationerna lämnat efter sig. Det var en typ av operationer som alla gick igenom. Passiviteten i välfärdsstaten skulle ha lett till att människorna skulle ha blivit enormt feta om inte läkarvetenskapen hade utvecklat mycket effektiva och enkla ingrepp för att ta bort slaggprodukter och fett. De lämnade mycket små spår efter sig och gjorde att människorna trots en kraftig överkonsumtion kunde vara ständigt slanka. Operationerna hade kompletterats med inbyggda träningsprogram i de sängliknande stolar som välfärdsstatens medborgare tillbringade merparten av sina liv i.

Fördelen med det var att de stora problem med sitt- och liggsår som funnits förr också hade arbetats bort. Övningarna var dessutom muskeluppbyggande, något som annars skulle skapa problem. Inaktiviteten hade förr lett till muskelförtvining. Hans hud hade den mycket speciellt matta ljusbruna färg som välfärdsstatens invånares kroppar hade. Det var effekten av blandningen av att aldrig vara ute och få frisk luft och samtidigt ständigt sola solarium.

 Solrören var antingen inbyggda i sängöverbyggnaden eller också var hela bostaden utbyggd med dessa solmöjligheter. Det senare hade blivit alltmer populärt. Det som störde honom mest var att de som fört in honom till sjukhuset fortfarande inte hade tagit bort fjärrkontrollen som var fastspänd vid högerhanden. De hade förmodligen som så många andra börjat se det som en naturlig förlängning av den mänskliga kroppen. Den tekniska maskin som kompletterade de alltmer bortkopplade mänskliga fem sinnena.

Fjärrkontrollen var människans bäste vän. Den var fortfarande inte tankekontrollerad, men vetenskapsmännen trodde sig kunna utveckla en sådan inom några få år. Förr i tiden hade människor haft en fjärrkontroll för varje sak, det hade till slut blivit ohållbart att hålla isär. Då hade universal-fjärrkontrollen tagits fram. Den kunde styra allt i människans tillvaro och hade följaktligen utvecklats på så sätt att den lätt kunde fästas på den mänskliga armen. Den hade blivit en så naturlig del av den mänskliga kroppen att ambulanspersonalen glömt att ta bort den på vägen in till förvaringsrummet.

Fjärrkontrollen styrde naturligtvis TV:n. Inbyggt i TV:n fanns förutom det hundratal TV-kanaler som erbjöds, välfärdsstatens enorma informationssystem. Alla tidningar och all information från välfärdsstaten som tidigare förts ut på andra sätt var nu inbyggt i TV:n. Du beställde mat, shoppade, brevväxlade, fick böcker upplästa, kommunicerade med din husläkare, röstade och utbildade dig via TV:n.

TV-ns storlek kunde styras via kontrollen. Den kunde täcka hela TV-väggen, som alla människor hade, men också anpassas till en mindre storlek. Hela väggen användes främst till ”när man gick på bio” och alltså ville ha en mer heltäckande bild upplevelse. Då förstärktes också ljudet med särskilda högtalare som var inbyggda i väggen. I TV:n fanns också omfattande dataspel av olika slag. Allt från enkla spel där den i fjärrkontrollen inbyggda joy-sticken användes, till de mest moderna där du med en känsla av att faktiskt delta på riktigt sittandes i din stol kunde projiceras in som deltagare i till exempel en fotbollsmatch.

Utan att röra dig hade du känslan av att du sprang och kämpade för att vinna. Du kunde påverka så att ditt lag alltid var det bättre och. Att du var den stora stjärnan. Spelet var en oerhörd succé. En annan mycket populär variant var den där du projicerades in på historiska slagfält, och där du som spelets hjälte och framgångsrik soldat kunde ändra slagets utgång. Spelen kunde pågå i dagar. Att deltagaren somnade ifrån spelet ibland gjorde ingenting.

Det fanns en detektor som kände av att spelaren var vaken och om han somnade in pausade spelet tills dess att användaren vaknade.

Det enda problem som dessa spel skapade var att spelarna ofta glömde äta och helt förlorade uppfattning om tid och rum. Flera spelare hade fått föras till sjukhus utmattade efter att inte ha ätit, hållit sig vakna i flera dygn och dessutom varit kraftigt förvirrade av att i den allmänna upphetsningen fått en känsla av att faktiskt leva i en annan tidsålder. Det kunde ibland ta flera veckor att få dem tillbaka till nutid och inse att de bara deltagit i ett spel.

Fjärrkontrollen styrde också matproduktionscentret. Egentligen behövde inte invånarna äta mat som förr i tiden. Det fanns piller som på ett fullgott sätt täckte alla behov. De flesta valde ändå att äta på ett mer gammaldags vis. Matproduktionscentret ordnade allt detta. Via TV-datorn beställdes ingredienserna och basprodukterna. Dessa placerades in i centret som också var inbyggd kyl och frys. Med kontrollen kunde du sedan välja maträtt och tillhörande dryck och det framställdes på mycket kort tid.

Från kontrollen styrdes också klimatanläggningen. Temperatur, fuktighetsgrad, lufttryck och syrehalt kunde regleras. Ljuset i bostaden och färgsammansättningen på belysningen styrdes också från kontrollen. Han böjde sig fram för att lossa kontrollen, men ryggade snabbt tillbaka. Detta med beröring var inte alldeles okomplicerat. Civilisationen kunde ha gått under av sjukdomar som AIDS om inte människorna hade anpassat sig till en ny levnadsstil.

AIDS hade förvisso inte smittat via beröring, men det spreds rykten om att det egentligen inte gick att bevisa. Det var bäst att vara varsam, framförallt med folk man inte kände. Dessutom ledde beröring till känslor, ibland mycket starka känslor, och känslor var liktydigt med svaghet. Då började man bry sig om några men inte andra, känslor var inte rättvisa, det ledde till ett samhälle med olika känslor. För honom var denna olikhet det största hotet mot välfärdsstaten.

Han rörde ändå lätt vid sin son. Huden kändes mjuk men ändå hård. Mjuk av alla krämer och massagen som var inbyggd i sängstolen. Hård av det myckna solandet, som nästan lämnat en skorpa efter sig. Han bestämde sig för att strunta i fjärrkontrollen. Minuterna gick. Han ville så gärna säga något men det var ingenting som kändes naturligt att säga. Han insåg att han var ledsen. Inte bara för att hans son hade dött. Det var svårt att framkalla faderskänslor för en person man aldrig sett. Hans sons stora yttre likheter med honom själv väckte dock någonting annat. Det hade funnits en tid före han utsetts till bidragsansvarig i välfärdsstaten.

Det kändes som för länge sedan, men anblicken av hans son väckte minnena till liv. Han hade tidigt engagerat sig politiskt. På den tiden var partiet fortfarande delat, tänkte han. Han kom på sig själv med det lustiga i den tankegången. Partiet hade ju faktiskt inte varit delat påminde han sig, det hade varit två partier. Han skakade på huvudet åt att han inte hade kommit ihåg detta direkt.

Alla i välfärdsstaten var dåliga på historia. Kunskap om historien ledde bara till en vilja att bevara saker som det varit. Det gjorde att saker som inte var relevanta för beslutsfattandet vägdes in i kalkylerna, och repeterade för sig själv torrt välfärdsstatens officiella syn på nödvändigheten av att avråda till historiska studier. Varför tynga ett folk med deras hemska historia. Folket vill leva nu och politikerna sköter framtiden, det var den arbetsuppdelning som gällde i välfärdsstaten. Medborgarna hade sedan långt tillbaka accepterat detta synsätt. Historien var ojämnlik.

Den hade medfört att folk tidigare hade trott att de var olika eftersom de hade olika ursprung. Det var viktigt att alla startade med samma förutsättningar. Det var rättvist. Då fick inte historien rubba förtroendet mellan medborgaren och välfärdsstaten. Efter att ha kommit ihåg att partiet varit delat, redan det en farlig hågkomst, började nu hans hjärna att arbeta för högtryck. Det var inte bra, det visste han, men denna dag var på alla sätt annorlunda. Partiet hade varit delat, tänkte han igen. Det hette inte Välfärdsstatspartiet på den tiden. De två partierna hade hetat Bekvämlighetspartiet och Omhändertagande-partiet. Så var det.

Han gladdes mycket åt att han nu kom ihåg detta. Omhändertagandepartiet hade varit det stora partiet. Deras huvudparoll var att staten och endast staten kunde skapa och garantera jämnt fördelad välfärd i form av rättvisa bidrag, och tillräcklig omvårdnad. Det största hotet mot en rationell välfärds hantering var frivilliga insatser. De gjorde att det var statistiskt mycket svårare att konstatera om människor egentligen hade ett bra liv. Dessutom hade denna frivilliga omvårdnad en tendens att ibland allt för mycket rikta sig mot de närmaste släktingarna och vännerna.

Detta fenomen beskrevs av ideologerna som mycket betungande. ”Du skall inte belasta den du tycker om genom att ställa krav på att bli omvårdad och få kärlek. Det skall du få av utbildad, kompetent personal som ger rättvis omvårdnad”, repeterade han sin egen grundkurs i välfärdsstatens fundament. Den gick alla ny tillkomna i partiet. Han hade tillhört Omhändertagandepartiet före sammanslagningen. Han hade mycket svårt att minnas några fler detaljer kring det gamla Omhändertagandepartiet. En mycket gammal minnesbild från hans första partimöte for genom korttidsminnet.

En gammal partiveteran hade välkomnat honom. Den gamle mannen hade sagt Omhändertagandepartiet en gång för länge sedan vant två partier. Precis som dagens Välfärdsstatsparti fyllde han i från nutiden. Han mindes inte om den gamle mannen hade berättat namnen på de två partier som föregått Omhändertagandepartiet, men han mindes att han sagt något om att det svåraste vid tidpunkten för sammanslagningen varit att ena sig om vilken blomma som skulle bli partiets symbol, alternativt vilken blomma som bäst symboliserar blandningen av en ros och en blåklint.

Det rapsodiska minnet hade ingen innebörd för honom. Detta med blommorna verkade så obegripligt att han slöt sig till att han förmodligen mindes detta på fel sätt. Det andra partiet, Bekvämlighetspartiet, mindes han ännu sämre. Han kom ihåg att det på den tiden inte var någon större vänskap mellan de två partierna. Bekvämlighetspartiets budskap slöt sig till att påvisa nyttan av den tekniska utvecklingen och att påminna om att det var nya tekniska uppfinningar som ledde till att samhällsproblem som tidigare funnits nu hade lösts.

Som partinamnet antydde kopplade partiet ofta samman den tekniska utvecklingen med en ökad personlig komfort och minskade krav på fysiska ansträngningar. De två partierna hade till sist slutit sig samman. Alla politiker insåg det kloka i att kombinationen av generösa bidrag och tekniska innovationer kunde skapa det trygga samhälle som var välfärdsstatens slutmål. Medborgaren skulle vara trygg, försörjd och omhändertagen. Det kunde ingen ha några invändningar emot. Han påminde sig om att valdeltagandet hade minskat drastiskt på den tiden då det hade funnits två partier.

Detta trots det mycket smarta valdata-programmet som byggts in i TV:n. Från sin fjärrkontroll kunde medborgarna avge sina röster. Alla hade en personlig kod för att komma in till sitt ”valkonto” där man gjorde sina markeringar på parti och rangordnade sina bidrag.

Rangordningen gav en individuell bidragsprofil, som av ansvarige ministern för dessa frågor vid det tillfället hade beskrivits som en valfrihetsrevolution. En vinnande paroll hade varit ”Vi betalar-Du väljer”.

Det förenklade valförfarandet hade till en början gjort att fler deltagit i valet. De klimatologiska anläggningarna som sedan några generationer tillbaka styrde vädret i välfärdsstaten hade programmerats för sol den dag då valen inföll, vilket gjorde att många avstod. När det programmerades om till regn hjälpte inte detta, människorna hade efter de förbättrade möjligheterna att klimatvariera sina lägenheter alltmer tappat lusten för att gå ut överhuvudtaget.

Valsystemet byggdes då in i TV:n, vilket till en början varit framgångsrikt. När valdeltagandet trots detta sjönk hade man övergått till ett system som innebar att väljaren fick markera ett partival på sitt ”valkonto” och det fick sedan fortsatta att galla som denne väljares avgivna röst på valdagen, så länge ingen ändring gjordes. Det var en bra lösning för det gjorde att det sjunkande valdeltagandet bromsades upp.

Han mindes dock att efter partisammanslagningen hade de två gamla partierna tillsammans fått mer än tre gånger så många fler röster, trots att de inte längre existerade, än det nybildade Välfärdsstatspartiet. Ingen hade i hastigheten kommit ihåg att radera möjligheten att ligga kvar med sina gamla röster på de tidigare partierna. Valet därefter var dock den möjligheten borttagen och rösterna tillföll Välfärdsstatspartiet. Han kunde inte påminna sig när det senast var val. Det sköttes av datorerna numera helt och hållet.

Han visste att han ibland fick upp ett meddelande på sin dator där antalet röster på Välfärdsstatspartiet angavs, men det upplevdes inte som någon större nyhet. Han var mycket stolt över att ha kommit ihåg allt detta. Hela hans liv hade inriktats på att inte tanka bakåt. Det fanns inte som begrepp. Sinnena upplevde nuet och hjärnan planerade framåt. För sovhjärnorna användes nästan bara sinnena. Hans prestation att på så kort tid ha kunnat rekapitulera händelser i det förgångna var både märklig men också farlig.

Varför var det farligt? Fanns det händelser och idéer i det förgångna som var farliga för välfärdsstaten? Hade det funnits idéer om att omhändertagandet och välfärden inte skulle skötas av staten? Tanken var absurd, det fanns ingen välfärd om inte staten garanterade den, tänkte han. Han påminde sig att det uppenbarligen funnits meningsskiljaktigheter före den stora partisammanslagningen. De hade tydligen inte varit större än att det gått att förena. Han kände ett stigande obehag av alla dessa oönskade tankegångar. Hela denna dag var ett brott mot den rationalitet som dagligdags präglade hans vardag.

Han kände att det var dags att lämna förvaringsrummet. Han tittade på sin son igen. Varför hade han dött? Han hade konfronterats med uppgifterna om stigande dödstal i den så kallade välfärdsdöden, men först nu fick dessa uppgifter en brutal verklighetsanknytning. Han rekapitulerade från rapporterna att ingen nöjaktig förklaring hade stått att finna till varför så många unga avled. Den enda hållbara teorin som fanns var att den totala passiviteten och stora bristen på meningsfyllda uppgifter eller saker att utföra ledde till att kroppen och hjärnan förtvinade; Inte i fysisk bemärkelse, men i psykisk.

Därifrån till att förklara varför detta ledde till en dödlig utgång var dock vägen lång. Hade hans son dött av att han hade haft för lite att göra? Han tänkte på sin egen pressade arbetssituation. Hans ansvar var omfattande och hans arbetsdagar långa. Han kände att det var svårt att sätta sig in i vad det skulle medföra att känna sig sysslolös. Det borde finnas mycket man skulle kunna göra om det bara fanns tid, tänkte han. Han kunde till exempel inte förstå varför alltfler visade en stor tveksamhet inför att överhuvudtaget gå utomhus.

Flera TV-opinionskontroller visade att allt färre medborgare fann det mödan värt. De hade ingen de ville hälsa på. Frisk luft kunde de få via klimatanläggningen och behovet av synintryck tillfredsställdes via TV:n. Tydligast var denna utveckling bland de unga.

Han kunde förstå medborgarnas tveksamhet. De miljöproblem som funnits förr var till stor del undanhjälpta. Den moderna tekniken producerade miljövänlig el med mycket liten miljöpåverkan.

Det gjorde att det inte var farligt att röra sig utomhus, av det skälet. Värre var det med risken att stöta på en drogstimulerad psykohuligan. De drog fram i de bitvis ödsliga städerna påverkade av diverse stimulerande narkotiska preparat. De hade en tendens att bli våldsamma. Det myckna drogmissbruket gjorde att många inte längre styrde sitt eget beteende. Droganvändningen var ett stort problem i välfärdsstaten. I brist på annan stimulans och för att komma bort från det vanligtvis mycket innehållslösa liv som de flesta levde användes mycket droger av främst hallucinogen karaktär. Det gav Fantasiliknande upplevelser och lyckokänslor som medborgarna inte förmådde känna i vanliga fall. De flesta framställde själva sina narkotiska preparat på kemikalisk väg i mat- centret.

Tillverkarna hade inte först uppmärksammat hur enkelt det var att framställa preparaten i matcentret och de flesta var därför utrustade med den möjligheten. Han kom ut på gatan utanför sjukhuset. En frisk bris fläktade mot hans ansikte. Det kändes som hela hans värld var uppochnedvänd. Tankar och idéer som han aldrig tidigare vågat tänka for genom huvudet i allt högre tempo. Det kändes som hjärnan rusade likt ett skenande tåg. Han var tvungen att stanna upp utanför utgången för att söka återfå balansen. Det hade känts som han snubblat till och nästan fallit framåt när tankeverksamheten satte fart.

Varför dog hans son? Och varför hade han inte fått se sin son före han dog? Varför skämdes han för sina känslor? Varför? Det hela förvärrades av att någonting inom honom hela tiden påminde om att dessa tankar egentligen inte var tillåtna. Han anade på något sätt att svaren han sökte var både obekväma och kanske till och med skulle utmana mycket av vad han stått upp för och trott på i hela sitt liv.

Han hade aldrig känt sig så liten i hela sitt liv som han gjorde i denna stund. Han insåg att han var tvungen att göra någonting. Han beslöt att söka upp sin gamle läromästare från utbildningstiden. Mästaren bodde i andra änden av staden och han tog sin tystgående elbil och började färden. Hans beslut att uppsöka mästaren hade en lugnande effekt på honom. Hans huvud lugnade ned sig och han väntade nu med tillförsikt på att komma fram till den gamle mästaren. Han insåg att det var flera år sedan han hade besökt sin gamle mästare.

Hans omfattande arbete tog mycket tid, ursäktade han sig, men insåg att det inte var hela sanningen. Han var nästan rädd för mästaren. Mästaren hade lärt honom logik och matematik under hans studietid och alltid förr fungerat som en idékälla för honom. Det hade varit den person han gick till när han behövde råd. Deras meningsutbyten hade alltid varit givande, fastän han kände en enorm respekt för den gamle mästaren och därför ibland behövde lite distans till honom. Den gamle mästaren hade inte gillat hans politiska engagemang, kom han ihåg.

Han öppnande redan efter första påringningen, precis som om han väntat på honom. De stod tysta och betraktade varandra. Mästaren hade blivit riktigt gammal, hans skinn var skrynkligt och hans gråa hår stod åt alla håll. Det var lätt att missta honom för en gammal menlös gubbe om det inte var för ögonen. Han mindes samma blick från förr i tiden. Mästarens ögon var vakna på ett sätt som var ovanligt i välfärdsstaten. Det var som en särskild lyster omgav hans ögon. När han tittade kändes det som blicken brände. Ögonen utstrålade sådan intensitet att man förstod att bakom dessa ögon fanns en mycket aktiv hjärna.

Mästaren tittade uppfordrande på honom från topp till tå och sade sedan att hans väntan nu var slut. Han hade svårt att förstå vad mästaren menade med det. Mästaren sade att han såg tvivlet i hans ögon, han hade väntat på att få se det tvivlet under lång tid. Mästaren sade att han hade varit hans allra mest begåvade student och att han hade hoppats mycket på honom. Sedan hade han förlorat honom till partiet och hans ögon hade slocknat. Nu var tvivlet väckt och då kom han till mästaren igen. De satte sig mittemot varandra.

Mästaren ledde honom genom en lång rad frågor och fick honom att berätta om dagens händelser. Fortfarande hade han inte sagt något om de tvivel som han känt och om de frågor som fortfarande var utan svar. Det behövde han på något sätt inte göra. Det var som om han inte kontrollerade detta längre, han kände att mästaren hade sett hans tvivel bara genom att titta på honom när han kom. Till slut var han tvungen att fråga varför hans son dog? Mästaren svarade att det svaret visste han redan själv om han tänkte efter.

Han rekapitulerade de slutsatser som han själv dragit när han var på sjukhuset. Hans son hade haft för lite att göra. Han, precis som många andra unga, satt hela dagarna framför sin TV-skärm och styrde med sin fjärrkontroll allt omkring sig. Hans son hade helt enkelt inte haft någonting att leva för. För sovhjärnorna fanns inget meningsfullt, inga utmaningar och ingen nyfikenhet. De var trygga och omhändertagna, det var huvudsaken. Han tittade tyst på mästaren en lång stund. – Vi har misslyckats, sade han sedan dämpat.

Mästaren nickade instämmande och tillade att det tar olika lång tid för kloka människor att komma fram till det. Hans gamla favoritelev hade tagit förvånansvärt lång tid på sig. Efter att ha vågat konstatera misslyckandet var det som allting brast för honom. Känslorna tog överhand och gråtandes började han ett långt försvars liknande tal. Han hade blivit missledd, han hade bara försökt vara duktig och utföra sitt arbete. De hade aldrig menat illa, alla skulle bli omhändertagna. Han slutade mitt i en mening och tittade stint på mästaren. Hade mästaren vetat detta hela tiden utan att göra någonting.

En person med hans kapacitet borde använda sitt kunnande för att protestera. Mästaren vred på sig. Hur skulle han ha kunnat protestera. Väljarna hade l val efter val röstat fram partier som lovat högre II bidrag och fortsatt omhändertagande. Väljarnas I. krav på bidrag hade till slut blivit så högljudda att enbart partier som lovade fortsatt bidragsgivning överlevde. Till slut var det ingen ide att ha flera partier, de sade ändå samma sak.

Behandlingen av dem som hävdade att detta var fel väg att gå hade varit omild. Det framställdes som om man ställde krav på försämringar och att man därmed var emot människor. Det gick inte att argumentera mot den typen av retorik. Det hade kanske gått om det funnits stora befolkningsgrupper som inte var helt beroende av politikernas välvilja, men det hade det inte funnits. Tvärtom, andelen direkt bidragsberoende hade vuxit hela tiden. Alltför sent hade de hemska biverkningarna uppmärksammats. Alla egenskaper som hade aktiverat medborgarna hade gjorts onödiga av välfärdsstaten. Alla var garanterade välfärd och omhändertagande. De mänskliga kontakterna minskade i antal och människorna blev till slut helt passiviserade.

Han lyssnade spänt till mästaren. Hur skulle de komma åt detta? Han och mästaren var tvungna att göra någonting. Han skulle framträda i välfärdsstatens informationsorgan och berätta att de misslyckats, han skulle skriva till statsministern, han skulle tala med alla han kände. Mästaren väntade tills han tystnat och skakade sedan på huvudet. Det var för sent. Många hade försökt före honom, de hade alla förlöjligats och snabbt förpassats ut i kylan. Det kunde vara direkt farligt för honom personligen att göra några utspel dessutom.

Toleransen för kritik hade avtagit i takt med det vikande intresset hos väljarna för att delta i valet. Makthavarna var säkra på omval och blev därför allt oförsiktigare i hanteringen av de som framförde avvikande uppfattningar. Det cirkulerade ihärdiga uppgifter om att oppositionella hade försvunnit spårlöst efter kritiska utspel. Vad skulle han då göra? Han kunde omöjligt stillatigande se det mänskliga förfallet fortgå, han var på något sätt tvungen att revanschera sig.

Mästaren sade att han skulle föras in i en liten exklusiv klubb som brukade mötas hemma hos honom med jämna mellanrum. Kloka människor som liksom han hade tjänat välfärdsstaten, men som sedan av någon anledning börjat tvivla och nått insikt om att allt gått snett.

De pratade om sina insikter. Det räddade dem från att bli galna, sade mästaren. De måste få ventilera sin ångest och sin ilska över att välfärdsstaten hade tillåtits förstöra mänskligheten.

De var inte många kvar och deras kunskaper och insikter skulle förmodligen dö undan med dem. Den unga generationen var mer förslappad och förlorad an någon tidigare generation. Välfärdsstaten gick mot sin undergång. De var olycksbröder på ett sjunkande skepp som gjorde det bästa av situationen. Det lämnade någon sorts bevarad självkänsla kvar hos dessa människor. Mästaren sade att de fick fortsätta nästa gång och sade åt honom att bege sig av hemåt.

På stapplande ben som hade svårt att bära honom kom han ut i den friska kvällsluften. Han insåg att hela hans liv som det hade gestaltat sig fram till denna dag hade förändrats i ett slag. Han skulle aldrig mer få en fullgod natts sömn. Han skulle aldrig mer tro sig göra nytta på arbetet. Han skulle leva för de sporadiska mötena med de som vaknat och han skulle för evigt förbanna den ansiktslösa välfärdsstaten.

Annonser

2 svar to “Kapitel 1 Sovhjärnorna”

  1. Sovhjärnorna « Demokratbloggen Says:

    […] Kapitel 1 Sovhjärnorna […]

  2. Sovhjärnorna | Pettersson – försöker göra skillnad Says:

    […] kan tänka) och plötsligt öppnas ögonen på honom och han ser klart vad som behöver göras. Kapitel 1 Sovhjärnorna Precis som en Muhammed eller en Sun Myung Moon hade även Fredrik fått en uppenbarelse och i det […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: