Militärkupp eller inte?

Vid en jämförelse med hur den svenska regimen förstör vårt land med långtgående planer på att expropriera bostäder för att muslimska så kallade ”flyktingar” ska bo i våra bostäder, hur man planerar för Sveriges undergång, hur man gjort omfattande affärer med Saudiarabien och knutit upp Sverige till arabiska intressen, har blivit Sveriges väg mot katastrof; I det sammanhanget är det värt att visa bakgrunden till militärkuppen i Chile och förstå att Sverige också behöver göra ett väpnat folkuppror mot det etablissemang som idag har kommit att fungera som en nazistregim riktad mot det egna folket i akt och mening att förgöra det.

 Så då reser sig frågan; Hur ska det bli med Sverige?

 Militärkuppen i Chile 1973

 

 Bakgrunden till kuppen i Chile 1973

(http://www.contra.nu/chile.html)

Kuppen i Chile 25 år senare

I år är det tjugofem år sedan militärkuppen i Chile genomfördes. Mytbildningen om kuppen är omfattande. Den allra första artikeln i det allra första numret av Contra tog upp militärkuppen i Chile. Den artikeln tecknade bakgrunden till kuppen. När artikeln skrevs hade det gått drygt ett år sedan kuppen och bakgrunden torde ha varit mer klar för dåtidens läsare än för dagens. Låt oss därför innan vi återger artikeln i sin helhet kort rekapitulera bakgrunden.

Chile var sedan länge ett välutvecklat industriland. Landet hade en någorlunda stabil demokrati och demokratiskt valda presidenter hade efterträtt varandra sedan 1932. Det skilde Chile på ett fördelaktigt sätt från resten av Latinamerika. Väljarkåren var delad på tre ungefär lika stora delar. Om ingen kandidat fick majoritet i presidentvalet skulle kongressen välja mellan de två främsta. Traditionen föreskrev att den som fått flest röster skulle väljas. I presidentvalet 1970 fick marxisten Salvador Allende 36 procent av rösterna, medan tvåan, nationalistpartiets Jorge Alessandro fick 35 procent. Kristdemokraternas kandidat fick 29 procent. Kristdemokraterna valde att stödja Allende i den avgörande omröstningen, något som de och chilenarna bittert fick ångra. En radikal marxistisk ekonomisk politik ruinerade det välmående Chile på mindre än två år. Och det tog inte mycket längre innan Chiles fyrtioåriga demokrati störtades, som en direkt följd av Allendes marxistiska politik. Såväl den chilenska kongressen som den chilenska Högsta Domstolen förklarade att Allendes regim var olaglig och överskred sina befogenheter. Chile var en demokrati när Allende valdes. Chile var inte en demokrati när Allende störtades.

När Allende störtades fick kuppmännen genast stöd från de demokratiska oppositionspartierna. De trodde att demokratin skulle återupprättas och att fria val skulle kunna genomföras. Så blev det inte. Mindre än ett år efter kuppen stod det klart att juntan, med annat innehåll i politiken, skulle behålla den de facto-diktatur som skapats av Allende. Det var i det läget som följande artikel publicerades i Contra (som då hette Progressiv Information) nummer 1 1975.

KUPPEN I CHILE

Det är mer än ett år sedan kuppen i Chile då president Salvador Allende störtades. Kuppen hälsades med tillfredsställelse av många chilenare. Chiles två största politiska partier kristdemokraterna och nationalisterna uttalade sitt stöd och hoppades att demokratin skulle återupprättas efter det att Salvador Allendes de facto-diktatur hade fallit. Så blev inte fallet och ledarna för de två stora partierna har haft anledning att ångra sina förhastade uttalanden till stöd för juntan. Men inget har förändrats vad beträffar bakgrunden till kuppen. Vad var det som gjorde att företrädare för de partier som i presidentvalet 1970 fick nära två tredjedelar av det chilenska folkets röster kunde uttala sitt stöd för kuppen? Vad var det som vi aldrig fick höra talas om i svenska massmedia?

Vi ska här försöka ge en bakgrund till kuppen. Vi ska understryka att det är en bakgrundsteckning som behandlar förspelet till kuppen. Vi har i denna artikel inga ambitioner att behandla utvecklingen efter juntans maktövertagande.

Det mest överraskande med kuppen i Chile var kanske att den mötte ett så obetydligt väpnat och organiserat motstånd. Visserligen förekom en del strider kring några fabriker och kring Santiagos tekniska högskola under kuppdagen och en del guerillaverksamhet i södra Chile strax efter kuppen. Men den marxistiska vänstern var helt oförmögen att förverkliga sitt tidigare hot att ”mobilisera arbetarna” för att förhindra kuppen.

Trots de stora vapenbeslag som gjorts av juntan hos olika vänsterextremistiska grupper och trots att man räknar med att tre fjärdedelar av alla vapen som fanns fortfarande finns kvar i olika hemliga gömmor, så har man inte kunnat organisera något effektivt motstånd från dessa grupper. Och då är att märka att endast ett fåtal av vänsterns ledare har varit gripna under någon längre tid. Detta är åtminstone en antydan om att chilenarna hade fått nog av Allende.

Det finns dokument som bevisar att det fanns långt framskridna planer på en vänsterkupp (!) strax innan juntans maktövertagande. Kuppen skulle börja med mord på vissa ledande officerare och borgerliga politiker den 17 september 1973 (juntan tog makten den 11 september). Det var grupper inom Allende-regimen som planerade kuppen för att ”fullborda” revolutionen. Det skall emellertid sägas att det inte är helt klarlagt om Allende skulle vara en chilensk Kerenskij eller en chilensk Lenin. Mycket tyder dock på det senare. En marinofficer som avslöjade marxistiska planer på myteri i flottan i augusti 1973 hävdar att en av ledarna bakom dessa myteriplaner under förhör medgett att han själv träffat Allende i Santiago tillsammans med socialistledaren Carlos Almirante.

Stora mängder vapen återfanns i Allendes privata residens, dels vid Avenida Tomas Moro och dels i El Canaveral vid Andernas fot. I det senare residenset tränades Allendes privata vakt av kubanska instruktörer. Det skall tilläggas att ingen tidigare politisk ledare i Chile skaffat sig en privat armé av den typ som Allende byggde upp.

Under de sista veckorna spelade Allende ett högt spel. Den 29 augusti hade han ett sammanträffande med amiralerna Merino och Huidobro, i sitt hus i Santiago. Han förklarade för amiralerna att det som upptäckts i Valparaiso (myteriplanerna) bara var en tiondel av vad kommunisterna och vänstergruppen MIR sysslade med. Allende avslöjade att han ”förklarat krig mot flottan”.

Det är helt klarlagt att medlemmar i Allendes parti Unidad Popular liksom ett flertal marxist-kontrollerade myndigheter aktivt arbetade för en vänster kupp.

Under dessa gruppers överinseende organiserade arbetare i Santiagos förstäder militärt. Ett exempel: Fansa, ett företag som tillverkade kylskåp, hade gjorts till kommunikationscentrum för ”arbetarbrigader” i en del av Santiagos förorter. På fabriken fanns både telex och kommunikationsradio installerade för kontakter med andra anläggningar. Allendes syster Laura, socialistisk riksdagsman, hade deltagit aktivt i den organisation som ordnade med en ockupation av hela anläggningen i mars 1972. Hennes svärson Jorge Chadwick utsågs till direktör för fabriken efter ockupationen. Enligt nu frisläppta siffror användes under perioden februari till juli 1973 242 000 av sammanlagt 865 000 tillgängliga arbetstimmar till olika politiska möten. I ett annat företag i närheten, Madoco, byggdes gaffeltruckar om till ”tanks” genom att de försågs med pansarplåt och kulsprutor – detta skedde under extra nattskift i fabriken.

Det här var inga udda exempel; Utan exempel tagna från en lång rad liknande tilldragelser. Vapenproduktion och ”arbetarbrigader” byggdes upp i de flesta statskontrollerade fabrikerna som ett första steg i ett definitivt maktövertagande för marxisterna. Pengar kom direkt från de statskontrollerade industrierna och från hemliga anslag från olika departement, till exempel utrikesdepartementet, som hade hemliga anslag på mer än 4 milj kr i månaden. Sysselsättning för lärlingar i guerillateknik ordnades också av statliga myndigheter som Cormu, verket för kommunala arbeten, som ökade sin arbetsstyrka från 200 till 12 000 under Allendes period vid makten.

Utlänningar spelade en viktig roll då det gällde utbildningen av chilenska revolutionärer. Tupamaros från Uruguay hade tillgång till en bas i norra Chile. Kubanerna hade ännu större inflytande. De utbildade Allendes privata vakt. Luis Fernandez de Ona, en av männen som organiserade Che Guevaras kampanj i Bolivia, gifte sig med Allendes dotter Beatriz och hade sitt kontor i Monedapalatset (presidentpalatset).

Det fanns betydligt mer än ”självförsvar” bakom allt detta. Planerna på myteri ombord på kryssaren Latorre (före detta Göta Lejon, Sveriges sista kryssare såldes begagnad till Chile) och jagaren Blanco Encalada innefattade mord på vakthavande officerare, bombardemang av kustbefästningar och till slut en vädjan till regeringen att upplösa kongressen och gripa den fullständiga makten. Socialistledaren Altamirano medgav att de sammanträffat med de planerade myteriledarna. Det är dessutom helt klarlagt att det fanns planer på mord även inom de andra grenarna av krigsmakten. Det har funnits detaljerade listor på vilka som skulle avrättas efter ett fullständigt maktövertagande.

Det bör ha framstått klart för de militära ledarna i landet att de skulle krossas om de inte handlade först. Dessutom krävde oppositionsledarna (som fått stöd av majoriteten av det chilenska folket i alla val som hållits sedan det presidentval vid vilket Allende valdes med 36 procent av rösterna) att militären skulle ingripa mot Allendes systematiska brott mot den chilenska konstitutionen. Det var detta som utlöste kuppen den 11 september 1973.

Men det fanns mycket mer dolt bakom de utlösande faktorerna. Det var många års hänsynslöst maktutövande från Allendes sida som skapade den grund som möjliggjorde kuppen i september 1973. De kristna demokraterna, som var tungan på vågen, förklarade 1970 att de skulle stödja Allende så länge han höll sig inom författningens ramar. 1973 hade Allende gått så långt i sina överdrifter och i sitt maktmissbruk att det chilenska parlamentet med kristdemokraternas stöd uttalade sitt fördömande av Allende och förklarade att han systematiskt brutit mot författningens föreskrifter.

Men redan i sitt installationstal visade Allende att han inte var kompromissernas man, han förklarade rakt på sak att han ”inte var alla chilenares president”. Nej, förklarade han vidare, som president skulle han aktivt delta i ”klasskampen”. Att han inte var alla chilenares president framgår ju om inte annat av att 64 procent röstade mot honom i de allmänna valen.

I början var Allendes politik framgångsrik, även om den innehöll fröet till den kommande katastrofen. Produktionen steg med en takt av 5-10 procent per år och levnadsstandarden steg. Den politiska oppositionen hade frihet att arbeta som den ville. Situationen ändrades markant ungefär ett år efter Allendes makttillträde.

I juni 1971 mördades den kristne demokraten och före detta inrikesministern Edmundo Perez Zujovic, av extremister som frisläppts från fängelse av Allende. Ungefär samtidigt började högern i nationalistpartiet samarbeta med kristdemokraterna. Allendes koalition försvagades genom att 7 av 19 medlemmar i det radikala partiets riksdagsgrupp lämnade partiet i protest mot koalitionens marxistiska inriktning.

Under sommaren 1971 hade kristdemokraterna stött ett förslag från regeringen om nationalisering av kopparindustrin, men i oktober samma år ansåg kristdemokraterna att regeringen gått för långt då det gällde att utan stöd i parlamentet nationalisera företag. Oppositionen drev igenom ett lagförslag som innebar att allt samhälleligt övertagande av företag måste ske i överensstämmelse med kongressens beslut i varje enskilt fall.

Allende vägrade att finna sig i den nya lagen, vilket innebar att kristdemokraterna utvidgade sitt samarbete med nationalisterna, Oppositionen började gemensamt ta itu med maktmissbruk och korruption i Allendes förvaltning. Minister efter minister ställdes inför riksrätt för att de brutit mot landets lagar (eller för att de vägrat att genomföra vad som lagligen beslutats).

Demonstrationer mot regeringen blev allt vanligare allteftersom den ekonomiska krisen tilltog. Följderna av Allendes ekonomiska politik började visa sig sent 1971. Höjningen av produktion och levnadsstandard var mycket ihålig. De hade skett genom att man börjat ”äta” upp Chiles stora valutareserv på 400 miljoner dollar. Om man äter upp sina sparpengar kan man naturligtvis höja levnadsstandarden under en period, men uppvaknandet blir bittert när pengarna är slut. Det tog bara ett drygt år innan Chiles hela valutareserv var slut. Detta fick naturligtvis till följd att internationella långivare som till exempel Världsbanken inte längre kunde låna ut pengar till Chile. Det fanns ju inga säkerheter och den ekonomiska politiken var helt ansvarslös. I december 1971 uppstod varubrist på allt fler områden, även på livsmedelsområdet. Varor kunde inte längre importeras och genom regeringens politik att genomföra prisstopp och samtidigt genomdriva löneförhöjningar blev fortsatt verksamhet omöjlig för många privata företag, medan de statliga företagen drevs vidare med rekordförluster. (De privata företag som av dessa skäl tvingades till driftsnedläggning eller driftsinskränkning konfiskerades i viss utsträckning av staten, i strid mot det beslut som fattats av parlamentet).

Samtidigt avslöjades nya skandaler inom regeringen. Inrikesministern avsattes efter att ha importerat vapen från Kuba – på importdeklarationerna hävdade han att det var ”konstföremål” (tullen hindrades att undersöka sändningarna). Högsta domstolen klandrade justitieministern för att denne inte lät effektuera domstolsbeslut.

I oktober 1972 började de politiska strejkerna – den första genomförd av åkarnas fackförbund (åkarna – som ägde en eller två lastbilar var – fördömdes i Allendes propaganda som kapitalister). Åkarna protesterade mot den ekonomiska politiken och särskilt mot att det nybildade statliga åkeriet fick förtur till alla importerade reservdelar, vilket innebar att många smååkare inte kunde fortsätta sin verksamhet, eller fick inställa den under långa perioder. Snart anslöt sig även andra grupper till strejken – taxichaufförer, butiksägare, lärare, sjuksköterskor, piloter och bönder. Men Allende utnyttjade situationen för att ytterligare fördjupa missnöjet. När industrier fick stänga på grund av avsaknaden av transporter konfiskerades de av staten

Under 1972 utvecklades också livsmedelssituationen negativt. Den svarta marknaden blev för många enda sättet att komma över livsmedel i det priskontrollerade distributionssystemet. Priserna på den svarta marknaden låg många gånger högre än på den officiella marknaden, där det inte fanns några varor att köpa.

I samband med valen i mars 1973 anklagades Allendes koalitionspartier för ett omfattande valfusk. Flera hundra tusen icke existerande personer avgav sina röster – antagligen för Allende. Trots detta fick oppositionen en stor majoritet – 56 procent.

De kristna demokraterna skaffade sig vidare kontrollen över stora fackföreningar, över studentkåren i Santiago och en rad andra viktiga organisationer. Detta hindrade inte att president Allende fortsatte sin extremistiska politik i strid mot parlamentets beslut. Nationaliseringarna fortsatte och oppositionen förföljdes. En stor strid blossade upp om Chiles största pappersbruk, som föreslogs bli nationaliserat – detta skulle emellertid ha lett till att pressen som var frihetens sista utpost i Chile – skulle ha råkat helt i händerna på staten och Allendes koalition, eftersom denna skulle ha kontrollerat papperstillförseln. Socialiseringen av detta pappersbruk uppsköts tills vidare men planerna fanns fortfarande aktuella vid kuppen.

Presidenten tog efter årsskiftet 1972/73 ingen hänsyn till kongressens beslut och högsta domstolen i Chile förklarade den 26 maj 1973: ”… regeringens olagliga hållning… öppna och fortsatta brott mot domstolarnas beslut… som visar på en allvarlig kris i rättssystemet, pekar på ett snart sammanbrott av rättssamhället i Chile”.

När kongressen beslutade att jord som exproprierades inom ramen för jordreformprogrammet skulle delas ut till bönderna utnyttjade Allende diverse kryphål i lagen för att genomdriva sina egna planer på kollektivjordbruk. När kongressens krav på denna punkt skärptes och när kongressen samtidigt krävde förbud mot expropriation av jordegendomar mindre än 40 hektar la presidenten in sitt veto, men försökte undvika att frågan löstes genom att vägra att agera efter de regler som gällde om presidenten la in sitt veto.

Den 26 juli 1973 började en ny åkeristrejk. Strejken fick allvarliga konsekvenser för regeringen. Strax efter det att åkeristrejken börjat avslöjades planer på en vänsterkupp inom flottan den 11 augusti och samtidigt försökte Allende utnämna sina hejdukar till viktiga militära poster.

Den 20 augusti upplöstes en demonstration mot militärens deltagande i Allenderegimen genom tårgasanfall mot den av huvudsakligen kvinnor bestående demonstrationen.

Kulmen på konflikten nåddes kanske den 21 augusti då det chilenska representanthuset i en resolution förklarade att Allende och hans ministrar var ansvariga för sammanbrottet av den konstitutionella och legala ordningen i landet. Resolutionen fastslog att Allende vid upprepade tillfällen handlat egenmäktigt utan kongressens godkännande, att ha vägrat att skriva under lagar som antagits av kongressen (och därigenom olagligt hindrat dem att träda ikraft). Resolutionen anklagade Allende för att vägra finna sig i domstols utslag, för att uppmuntra illegalt beslagtagande av egendom förföljelser mot oppositionen och arbetargrupper och för understöd av olagliga militära organisationer. Allendes styre stred enligt kongressens beslut mot ”konstitutionen och republikens lagar”.

Annonser

5 svar to “Militärkupp eller inte?”

  1. Folkuppror! « Demokratbloggen Says:

    […] Så nu gäller om folk ställer sig villiga till Militärkupp eller inte? […]

  2. JOG Says:

    Personligen skulle jag bli både glad och lättad .För allt håller ju på att gå
    fullständigt åt helvete.Jag skulle också villa se våra politiker få ta sitt ansvar för sitt landsförräderi i någon form av snabb smidig direkt och terminal
    rättsskipning,det tror jag en stor del av det som ännu är svenska folket både skulle villa se och gärna delta i.

  3. Sätt dem i RESPEKT! « Demokratbloggen Says:

    […] Även här handlar det om opinionsläget. Militärkupp eller inte? […]

  4. Varför demokratbloggen? « Demokratbloggen Says:

    […] Har Sverigedemokraterna gjort sitt val? För när allt kommer omkring; det är bra med back upp, annars är man olovligt naiv, men då finns det andra som tar över den nationella kampen istället! […]

  5. Martin Gustavsson - Vetenskapliga partiet Says:

    Det var minsann en intressant redogörelse som ger visst intryck av objektivitet. Hur mycket sanning det ligger gömt i den vet jag inte, men den ger, som jag ser det, den kristdemokratiska versionen av händelsen.

    I Sverige är frågan om regeringen upprätthåller fria val och rättstatens principer. Trots tvivelaktigheter med att starta krig mot Afghanistan, en utrikesminister som kan anses vara en landförrädate i mångas ögon, samt att de har dekorimamannen i riksdagen anser jag ändå att de gör det.

    Det är min uppfattning att folket i Sverige har möjlighet att välja bättre ledare för landet i valet 2014.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: