Archive for februari, 2010

Militärkupp eller inte?

februari 28, 2010

Vid en jämförelse med hur den svenska regimen förstör vårt land med långtgående planer på att expropriera bostäder för att muslimska så kallade ”flyktingar” ska bo i våra bostäder, hur man planerar för Sveriges undergång, hur man gjort omfattande affärer med Saudiarabien och knutit upp Sverige till arabiska intressen, har blivit Sveriges väg mot katastrof; I det sammanhanget är det värt att visa bakgrunden till militärkuppen i Chile och förstå att Sverige också behöver göra ett väpnat folkuppror mot det etablissemang som idag har kommit att fungera som en nazistregim riktad mot det egna folket i akt och mening att förgöra det.

 Så då reser sig frågan; Hur ska det bli med Sverige?

 Militärkuppen i Chile 1973

 

 Bakgrunden till kuppen i Chile 1973

(http://www.contra.nu/chile.html)

Kuppen i Chile 25 år senare

I år är det tjugofem år sedan militärkuppen i Chile genomfördes. Mytbildningen om kuppen är omfattande. Den allra första artikeln i det allra första numret av Contra tog upp militärkuppen i Chile. Den artikeln tecknade bakgrunden till kuppen. När artikeln skrevs hade det gått drygt ett år sedan kuppen och bakgrunden torde ha varit mer klar för dåtidens läsare än för dagens. Låt oss därför innan vi återger artikeln i sin helhet kort rekapitulera bakgrunden.

Chile var sedan länge ett välutvecklat industriland. Landet hade en någorlunda stabil demokrati och demokratiskt valda presidenter hade efterträtt varandra sedan 1932. Det skilde Chile på ett fördelaktigt sätt från resten av Latinamerika. Väljarkåren var delad på tre ungefär lika stora delar. Om ingen kandidat fick majoritet i presidentvalet skulle kongressen välja mellan de två främsta. Traditionen föreskrev att den som fått flest röster skulle väljas. I presidentvalet 1970 fick marxisten Salvador Allende 36 procent av rösterna, medan tvåan, nationalistpartiets Jorge Alessandro fick 35 procent. Kristdemokraternas kandidat fick 29 procent. Kristdemokraterna valde att stödja Allende i den avgörande omröstningen, något som de och chilenarna bittert fick ångra. En radikal marxistisk ekonomisk politik ruinerade det välmående Chile på mindre än två år. Och det tog inte mycket längre innan Chiles fyrtioåriga demokrati störtades, som en direkt följd av Allendes marxistiska politik. Såväl den chilenska kongressen som den chilenska Högsta Domstolen förklarade att Allendes regim var olaglig och överskred sina befogenheter. Chile var en demokrati när Allende valdes. Chile var inte en demokrati när Allende störtades.

När Allende störtades fick kuppmännen genast stöd från de demokratiska oppositionspartierna. De trodde att demokratin skulle återupprättas och att fria val skulle kunna genomföras. Så blev det inte. Mindre än ett år efter kuppen stod det klart att juntan, med annat innehåll i politiken, skulle behålla den de facto-diktatur som skapats av Allende. Det var i det läget som följande artikel publicerades i Contra (som då hette Progressiv Information) nummer 1 1975.

KUPPEN I CHILE

Det är mer än ett år sedan kuppen i Chile då president Salvador Allende störtades. Kuppen hälsades med tillfredsställelse av många chilenare. Chiles två största politiska partier kristdemokraterna och nationalisterna uttalade sitt stöd och hoppades att demokratin skulle återupprättas efter det att Salvador Allendes de facto-diktatur hade fallit. Så blev inte fallet och ledarna för de två stora partierna har haft anledning att ångra sina förhastade uttalanden till stöd för juntan. Men inget har förändrats vad beträffar bakgrunden till kuppen. Vad var det som gjorde att företrädare för de partier som i presidentvalet 1970 fick nära två tredjedelar av det chilenska folkets röster kunde uttala sitt stöd för kuppen? Vad var det som vi aldrig fick höra talas om i svenska massmedia?

Vi ska här försöka ge en bakgrund till kuppen. Vi ska understryka att det är en bakgrundsteckning som behandlar förspelet till kuppen. Vi har i denna artikel inga ambitioner att behandla utvecklingen efter juntans maktövertagande.

Det mest överraskande med kuppen i Chile var kanske att den mötte ett så obetydligt väpnat och organiserat motstånd. Visserligen förekom en del strider kring några fabriker och kring Santiagos tekniska högskola under kuppdagen och en del guerillaverksamhet i södra Chile strax efter kuppen. Men den marxistiska vänstern var helt oförmögen att förverkliga sitt tidigare hot att ”mobilisera arbetarna” för att förhindra kuppen.

Trots de stora vapenbeslag som gjorts av juntan hos olika vänsterextremistiska grupper och trots att man räknar med att tre fjärdedelar av alla vapen som fanns fortfarande finns kvar i olika hemliga gömmor, så har man inte kunnat organisera något effektivt motstånd från dessa grupper. Och då är att märka att endast ett fåtal av vänsterns ledare har varit gripna under någon längre tid. Detta är åtminstone en antydan om att chilenarna hade fått nog av Allende.

Det finns dokument som bevisar att det fanns långt framskridna planer på en vänsterkupp (!) strax innan juntans maktövertagande. Kuppen skulle börja med mord på vissa ledande officerare och borgerliga politiker den 17 september 1973 (juntan tog makten den 11 september). Det var grupper inom Allende-regimen som planerade kuppen för att ”fullborda” revolutionen. Det skall emellertid sägas att det inte är helt klarlagt om Allende skulle vara en chilensk Kerenskij eller en chilensk Lenin. Mycket tyder dock på det senare. En marinofficer som avslöjade marxistiska planer på myteri i flottan i augusti 1973 hävdar att en av ledarna bakom dessa myteriplaner under förhör medgett att han själv träffat Allende i Santiago tillsammans med socialistledaren Carlos Almirante.

Stora mängder vapen återfanns i Allendes privata residens, dels vid Avenida Tomas Moro och dels i El Canaveral vid Andernas fot. I det senare residenset tränades Allendes privata vakt av kubanska instruktörer. Det skall tilläggas att ingen tidigare politisk ledare i Chile skaffat sig en privat armé av den typ som Allende byggde upp.

Under de sista veckorna spelade Allende ett högt spel. Den 29 augusti hade han ett sammanträffande med amiralerna Merino och Huidobro, i sitt hus i Santiago. Han förklarade för amiralerna att det som upptäckts i Valparaiso (myteriplanerna) bara var en tiondel av vad kommunisterna och vänstergruppen MIR sysslade med. Allende avslöjade att han ”förklarat krig mot flottan”.

Det är helt klarlagt att medlemmar i Allendes parti Unidad Popular liksom ett flertal marxist-kontrollerade myndigheter aktivt arbetade för en vänster kupp.

Under dessa gruppers överinseende organiserade arbetare i Santiagos förstäder militärt. Ett exempel: Fansa, ett företag som tillverkade kylskåp, hade gjorts till kommunikationscentrum för ”arbetarbrigader” i en del av Santiagos förorter. På fabriken fanns både telex och kommunikationsradio installerade för kontakter med andra anläggningar. Allendes syster Laura, socialistisk riksdagsman, hade deltagit aktivt i den organisation som ordnade med en ockupation av hela anläggningen i mars 1972. Hennes svärson Jorge Chadwick utsågs till direktör för fabriken efter ockupationen. Enligt nu frisläppta siffror användes under perioden februari till juli 1973 242 000 av sammanlagt 865 000 tillgängliga arbetstimmar till olika politiska möten. I ett annat företag i närheten, Madoco, byggdes gaffeltruckar om till ”tanks” genom att de försågs med pansarplåt och kulsprutor – detta skedde under extra nattskift i fabriken.

Det här var inga udda exempel; Utan exempel tagna från en lång rad liknande tilldragelser. Vapenproduktion och ”arbetarbrigader” byggdes upp i de flesta statskontrollerade fabrikerna som ett första steg i ett definitivt maktövertagande för marxisterna. Pengar kom direkt från de statskontrollerade industrierna och från hemliga anslag från olika departement, till exempel utrikesdepartementet, som hade hemliga anslag på mer än 4 milj kr i månaden. Sysselsättning för lärlingar i guerillateknik ordnades också av statliga myndigheter som Cormu, verket för kommunala arbeten, som ökade sin arbetsstyrka från 200 till 12 000 under Allendes period vid makten.

Utlänningar spelade en viktig roll då det gällde utbildningen av chilenska revolutionärer. Tupamaros från Uruguay hade tillgång till en bas i norra Chile. Kubanerna hade ännu större inflytande. De utbildade Allendes privata vakt. Luis Fernandez de Ona, en av männen som organiserade Che Guevaras kampanj i Bolivia, gifte sig med Allendes dotter Beatriz och hade sitt kontor i Monedapalatset (presidentpalatset).

Det fanns betydligt mer än ”självförsvar” bakom allt detta. Planerna på myteri ombord på kryssaren Latorre (före detta Göta Lejon, Sveriges sista kryssare såldes begagnad till Chile) och jagaren Blanco Encalada innefattade mord på vakthavande officerare, bombardemang av kustbefästningar och till slut en vädjan till regeringen att upplösa kongressen och gripa den fullständiga makten. Socialistledaren Altamirano medgav att de sammanträffat med de planerade myteriledarna. Det är dessutom helt klarlagt att det fanns planer på mord även inom de andra grenarna av krigsmakten. Det har funnits detaljerade listor på vilka som skulle avrättas efter ett fullständigt maktövertagande.

Det bör ha framstått klart för de militära ledarna i landet att de skulle krossas om de inte handlade först. Dessutom krävde oppositionsledarna (som fått stöd av majoriteten av det chilenska folket i alla val som hållits sedan det presidentval vid vilket Allende valdes med 36 procent av rösterna) att militären skulle ingripa mot Allendes systematiska brott mot den chilenska konstitutionen. Det var detta som utlöste kuppen den 11 september 1973.

Men det fanns mycket mer dolt bakom de utlösande faktorerna. Det var många års hänsynslöst maktutövande från Allendes sida som skapade den grund som möjliggjorde kuppen i september 1973. De kristna demokraterna, som var tungan på vågen, förklarade 1970 att de skulle stödja Allende så länge han höll sig inom författningens ramar. 1973 hade Allende gått så långt i sina överdrifter och i sitt maktmissbruk att det chilenska parlamentet med kristdemokraternas stöd uttalade sitt fördömande av Allende och förklarade att han systematiskt brutit mot författningens föreskrifter.

Men redan i sitt installationstal visade Allende att han inte var kompromissernas man, han förklarade rakt på sak att han ”inte var alla chilenares president”. Nej, förklarade han vidare, som president skulle han aktivt delta i ”klasskampen”. Att han inte var alla chilenares president framgår ju om inte annat av att 64 procent röstade mot honom i de allmänna valen.

I början var Allendes politik framgångsrik, även om den innehöll fröet till den kommande katastrofen. Produktionen steg med en takt av 5-10 procent per år och levnadsstandarden steg. Den politiska oppositionen hade frihet att arbeta som den ville. Situationen ändrades markant ungefär ett år efter Allendes makttillträde.

I juni 1971 mördades den kristne demokraten och före detta inrikesministern Edmundo Perez Zujovic, av extremister som frisläppts från fängelse av Allende. Ungefär samtidigt började högern i nationalistpartiet samarbeta med kristdemokraterna. Allendes koalition försvagades genom att 7 av 19 medlemmar i det radikala partiets riksdagsgrupp lämnade partiet i protest mot koalitionens marxistiska inriktning.

Under sommaren 1971 hade kristdemokraterna stött ett förslag från regeringen om nationalisering av kopparindustrin, men i oktober samma år ansåg kristdemokraterna att regeringen gått för långt då det gällde att utan stöd i parlamentet nationalisera företag. Oppositionen drev igenom ett lagförslag som innebar att allt samhälleligt övertagande av företag måste ske i överensstämmelse med kongressens beslut i varje enskilt fall.

Allende vägrade att finna sig i den nya lagen, vilket innebar att kristdemokraterna utvidgade sitt samarbete med nationalisterna, Oppositionen började gemensamt ta itu med maktmissbruk och korruption i Allendes förvaltning. Minister efter minister ställdes inför riksrätt för att de brutit mot landets lagar (eller för att de vägrat att genomföra vad som lagligen beslutats).

Demonstrationer mot regeringen blev allt vanligare allteftersom den ekonomiska krisen tilltog. Följderna av Allendes ekonomiska politik började visa sig sent 1971. Höjningen av produktion och levnadsstandard var mycket ihålig. De hade skett genom att man börjat ”äta” upp Chiles stora valutareserv på 400 miljoner dollar. Om man äter upp sina sparpengar kan man naturligtvis höja levnadsstandarden under en period, men uppvaknandet blir bittert när pengarna är slut. Det tog bara ett drygt år innan Chiles hela valutareserv var slut. Detta fick naturligtvis till följd att internationella långivare som till exempel Världsbanken inte längre kunde låna ut pengar till Chile. Det fanns ju inga säkerheter och den ekonomiska politiken var helt ansvarslös. I december 1971 uppstod varubrist på allt fler områden, även på livsmedelsområdet. Varor kunde inte längre importeras och genom regeringens politik att genomföra prisstopp och samtidigt genomdriva löneförhöjningar blev fortsatt verksamhet omöjlig för många privata företag, medan de statliga företagen drevs vidare med rekordförluster. (De privata företag som av dessa skäl tvingades till driftsnedläggning eller driftsinskränkning konfiskerades i viss utsträckning av staten, i strid mot det beslut som fattats av parlamentet).

Samtidigt avslöjades nya skandaler inom regeringen. Inrikesministern avsattes efter att ha importerat vapen från Kuba – på importdeklarationerna hävdade han att det var ”konstföremål” (tullen hindrades att undersöka sändningarna). Högsta domstolen klandrade justitieministern för att denne inte lät effektuera domstolsbeslut.

I oktober 1972 började de politiska strejkerna – den första genomförd av åkarnas fackförbund (åkarna – som ägde en eller två lastbilar var – fördömdes i Allendes propaganda som kapitalister). Åkarna protesterade mot den ekonomiska politiken och särskilt mot att det nybildade statliga åkeriet fick förtur till alla importerade reservdelar, vilket innebar att många smååkare inte kunde fortsätta sin verksamhet, eller fick inställa den under långa perioder. Snart anslöt sig även andra grupper till strejken – taxichaufförer, butiksägare, lärare, sjuksköterskor, piloter och bönder. Men Allende utnyttjade situationen för att ytterligare fördjupa missnöjet. När industrier fick stänga på grund av avsaknaden av transporter konfiskerades de av staten

Under 1972 utvecklades också livsmedelssituationen negativt. Den svarta marknaden blev för många enda sättet att komma över livsmedel i det priskontrollerade distributionssystemet. Priserna på den svarta marknaden låg många gånger högre än på den officiella marknaden, där det inte fanns några varor att köpa.

I samband med valen i mars 1973 anklagades Allendes koalitionspartier för ett omfattande valfusk. Flera hundra tusen icke existerande personer avgav sina röster – antagligen för Allende. Trots detta fick oppositionen en stor majoritet – 56 procent.

De kristna demokraterna skaffade sig vidare kontrollen över stora fackföreningar, över studentkåren i Santiago och en rad andra viktiga organisationer. Detta hindrade inte att president Allende fortsatte sin extremistiska politik i strid mot parlamentets beslut. Nationaliseringarna fortsatte och oppositionen förföljdes. En stor strid blossade upp om Chiles största pappersbruk, som föreslogs bli nationaliserat – detta skulle emellertid ha lett till att pressen som var frihetens sista utpost i Chile – skulle ha råkat helt i händerna på staten och Allendes koalition, eftersom denna skulle ha kontrollerat papperstillförseln. Socialiseringen av detta pappersbruk uppsköts tills vidare men planerna fanns fortfarande aktuella vid kuppen.

Presidenten tog efter årsskiftet 1972/73 ingen hänsyn till kongressens beslut och högsta domstolen i Chile förklarade den 26 maj 1973: ”… regeringens olagliga hållning… öppna och fortsatta brott mot domstolarnas beslut… som visar på en allvarlig kris i rättssystemet, pekar på ett snart sammanbrott av rättssamhället i Chile”.

När kongressen beslutade att jord som exproprierades inom ramen för jordreformprogrammet skulle delas ut till bönderna utnyttjade Allende diverse kryphål i lagen för att genomdriva sina egna planer på kollektivjordbruk. När kongressens krav på denna punkt skärptes och när kongressen samtidigt krävde förbud mot expropriation av jordegendomar mindre än 40 hektar la presidenten in sitt veto, men försökte undvika att frågan löstes genom att vägra att agera efter de regler som gällde om presidenten la in sitt veto.

Den 26 juli 1973 började en ny åkeristrejk. Strejken fick allvarliga konsekvenser för regeringen. Strax efter det att åkeristrejken börjat avslöjades planer på en vänsterkupp inom flottan den 11 augusti och samtidigt försökte Allende utnämna sina hejdukar till viktiga militära poster.

Den 20 augusti upplöstes en demonstration mot militärens deltagande i Allenderegimen genom tårgasanfall mot den av huvudsakligen kvinnor bestående demonstrationen.

Kulmen på konflikten nåddes kanske den 21 augusti då det chilenska representanthuset i en resolution förklarade att Allende och hans ministrar var ansvariga för sammanbrottet av den konstitutionella och legala ordningen i landet. Resolutionen fastslog att Allende vid upprepade tillfällen handlat egenmäktigt utan kongressens godkännande, att ha vägrat att skriva under lagar som antagits av kongressen (och därigenom olagligt hindrat dem att träda ikraft). Resolutionen anklagade Allende för att vägra finna sig i domstols utslag, för att uppmuntra illegalt beslagtagande av egendom förföljelser mot oppositionen och arbetargrupper och för understöd av olagliga militära organisationer. Allendes styre stred enligt kongressens beslut mot ”konstitutionen och republikens lagar”.

Annonser

Sveriges väg mot katastrof

februari 16, 2010

Anders Lugn: Så kan ett fantastiskt land med många goda människor förstöras av inbördeskrig

I mitten av 80-talet arbetade jag som kapten i den internationella FN-styrkan i Libanon. Därefter var jag många gånger i detta underbara land, sönderslitet av så många inbördes strider.

Hur är det möjligt att ett så fantastiskt land med så många goda människor kan begå detta kollektiva självmord?

Jag kunde hitta sex förhållanden som skapade förutsättningar för den libanesiska undergången:

1. Svaga gemensamma nationella värderingar

2. Svag nationell krigsmakt

3. Svag nationell polismakt

4. Extremt god tillgång till vapen

5. Stor tillgång till droger – alkohol till kristna, hasch till muslimer

6. Känsla av vanmakt i befolkningen: ”det är ingen idé att kämpa för ett bättre liv… fogdarna tar ändå det jag skrapar ihop”.

Hemma i Sverige inser jag sakta men obehaglig säkert att just dessa faktorer i stigande utsträckning gäller även oss.

En och annan i bekantskapskretsen har satt mellanmjölken i vrångstrupen när jag hävdat dessa teser, men låt oss granska dem sakligt:

1. Svaga nationella värderingar

Den som varit i Norge 17 maj, i USA 4 juli eller i Frankrike 14 juli vet hur en nationaldag firas och hur nationell identitet känns ända in i benmärgen. I Sverige lär vi ha nationaldag den 6 juni, men vi vet inte riktigt om det beror på att Gustav Vasa valdes till kung den dagen år 1523, eller om det handlar om antagandet av 1809 års författning.

Herbert Tingsten drev på 50-talet tesen att ideologierna är döda. Likt de flesta stora tänkare var han flera decennier före sin tid. Högerpartiet låtsas vara arbetarparti och kommunisterna låtsas vara demokrater.

Palme är skjuten och mördaren går fri. Hockeyspelarna har vi sålt till Nordamerika och fotbollslandslaget har checkat in på äldreomsorgen. Kvar att vara stolta över är mellanmjölken och Jonas Gardell, vilket inte ger upphov till väldigt många nationella orgasmer.

2. Svag nationell krigsmakt

Redan när jag var med i krigsmakten i ett riktigt krig 1985 var krigsmakten på dekis. Vi hade två vakthundar – Zoltan och Immer hette de och de var båda blinda – för ytterligare skydd hade vi kulsprutepistoler konstruerade 1945. När vi skulle göra någonting farligt fick vi ringa den finska bataljonen för att få skjuts i deras pansarvagnar som passande nog hette Sisu.

Sedan dess har det bara blivit ynkligare.

Sten Tolgfors är så vitt jag vet en väldigt bra och kompetent person. Men att utse en vapenvägrare till försvarsminister skickar tydliga signaler till omvärlden om att vi inte har för avsikt att försvara vårt land med vapenmakt.

Det svenska försvaret läggs ner samtidigt som Ryssland upprustar, både militärt och ekonomiskt, genom att använda sina naturresurser i utpressningssyfte.

Fredrik Reinfeldts ambition är kanske att nedrusta Sverige så svårartat att vi måste gå med i Nato och därmed bli en lydstat på riktigt till USA, eller också är målet helt enkelt att fienden ska skratta ihjäl sig. Jag tror mest på den senare strategin.

3. Svag nationell polismakt

Sverige har tusentals kompetenta och ambitiösa poliser. Men de saknar organisation och ledning. De tvingas prioritera fotbollsmatcher och politiska möten, medan Svensson måste säkra sitt skydd genom grannsamverkan, privata vaktbolag och egna knytnävar.

4. Extrem god tillgång till vapen

Vi i Sverige ondgör oss gärna över den liberala vapenlagstiftningen i USA. Men faktum är att det är lättare att komma över ett legalt vapen i Nybro än i New York.

Här i Sverige går du en kvällskurs på ABF och tar jägarexamen. Sedan får du köpa sex gevär i militär prickskytteklass. Dessutom halvmantlad ammunition som skapar sådan skada att den enligt krigets lagar inte får användas mot människor.

5. Stor tillgång till droger

Gå ut på stan fredag kväll och be att få handla. Du kommer att bli förvånad. Det är inte speciellt dyrt heller…

6. Känsla av vanmakt i befolkningen

Här har vi den största utmaningen. Klyftorna i Sverige ökar. De rika blir rikare och de fattigare blir fattigare. Inte ens medelklassungdomar kan i dag komma in på bostadsmarknaden i våra stora städer.

Ska vi göra något, eller nöja oss med att bli offer?

Sveriges affärer med Saudi-Arabien Del 2

februari 15, 2010

Shejk Muhammed al-Amoudi 

 Enligt uppgifter i bl.a. Forbes’ ”The World’s richest people” är Shejk Mohammed Hassan al-Amoudi född 1945 i Weldiya i Etiopien (alltså inte som tidigare uppgivits i Egypten) och uppväxt i Saudiarabien. Hans far var bördig från en känd jemenitisk handelsfamilj, som hade nära förbindelser med både den saudiska kungafamiljen och den kända släkten bin-Ladin.

Al-Amoudis närmaste medarbetare vill inte uppge något om hans privatliv men enligt flera oberoende källor är han gift med sudiska Sofiya Saleh Monasar med vilken han har sju döttrar och en son samt sedan år 2000  även med etiopiskan Eneyesh Asres, som bor i USA. Med henne har han minst ett barn. Al-Amoudi pendlar mellan olika bostäder i London, Jeddah och Addis Abeba.

Enligt Forbes drev efterlevande till offren i WTC-attacken under 2000-talet ett omfattande åtal mot honom som misstänkt för att ha bidragit till i finansieringen av terrorrattacken. Genom en talesman har al-Amoudi kategoriskt förnekat all inblandning i terrorism. Forbes skriver också att al-Amoudi är den störste utländske investeraren i såväl Sverige som i hemlandet Etiopien.  Han har under 2000-talet också utökat sina afrikanska investeringar genom Africa Infrastructure Fund, AIG.

En märklig historia

 Den 10 december 1994 skrev SvD och dagen därpå Göteborgs-Posten en notis om att tre män dömts för människorov i Stockholms tingsrätt, mål B 7468-94. Männen var eritreaner men svenska medborgare och bosatta i Sverige.  Två var bröder och heter Michael och Medhanie Bereketeab. Den tredje eritreanen heter Mikael Tesfai. Männen dömdes till åtta respektive sex års fängelse. Tesfai dömdes inte till utvisning trots att han inte var svensk medborgare.

En av målsägarna var al-Amoudi, som sade sig vara i Stockholm i affärer tillsammans med en saudisk diplomat stationerad i Addis Abeba Mohammed al-Fahran. Bereketeab uppgav att han fått i uppdrag att skaffa fram ”ett kg rött kvicksilver” för 38 miljoner dollar åt al-Amoudi, som denne sagt sig behöva för ”religiösa ändamål.”

 När Bereketeab fått klart för sig att al-Amoudi ämnade använda det ”röda kvicksilvret” för framställning av kärnvapen och fått information om att denne tillhörde en fundamentalistisk terroristgrupp(Bin Ladin var aktuell redan 1994 bl.a. efter den första terrorattacken mot WTC 1993) beslöt han att locka al-Amoudi till Stockholm och utsätta honom för utpressning.

Al-Amoudi och al-Fahran lockades till en lägenhet i Solna, där de låstes in och utsattes för misshandel i fem dygn. De tvingades kontakta al-Amoudis släktingar i Saudiarabien för att få fram den begärda lösensumman på 10 miljoner dollar.  Släktingarna kontaktade saudiska ambassaden i Stockholm som i sin tur larmade förre ÖB Bengt Gustafsson som fick polisen att spåra kidnapparna i Solna, varefter saudierna frigavs.

I domen konstaterades att ”rött kvicksilver” sannolikt inte existerar. Ändå beslagtog polisen ett fax från al-Amoudis företag till Michael Bereketeab där ”rött kvicksilver” beställdes, vilket al-Amoudi förnekade.

Rätten nöjde sig med att intervjua al-Amodui på telefon från Jeddah. Den saudiske diplomaten förhördes inte alls i tingsrätten och fick till skillnad från al-Amoudi inte något skadestånd för frihetsberövandet. Al-Amoudi fick drygt 200 000 kr.  Media teg av någon anledning i stort sett om detta sensationella kidnappingsdrama.

Fler märkligare historier

 I nästan tio hade al-Amoudi tillsammans med ABV VD Sune Brasar slitit för att ro hem det gigantiska bergrumsprojektet till Sverige. Efter ett två timmar långt möte mellan Olof Palme och kung Fadh den 12 februari 1984 i dennes sommarresidens utanför Cannes, då den svenska regeringen gick i god för de båda byggföretagen Skanska och ABV, var kontraktet i hamn och de båda företagen skulle få dela på 100 miljarder kr.

Samma dag han mördades lär Palme ha skrivit ett rekommendationsbrev till kung Fadh, där han åter lovordade ABV:s kompetens. Sune Brasar själv skrev så småningom under kontraktet på plats i Jeddah. Men sedan fick ABV:s och Skanskas styrelser kalla fötter och började oroa sig för att saudierna kanske inte kunde betala. 

Det beslöts att man skulle hoppa av projektet. För att undvika en skadeståndsprocess fick Sune Brasar, som då slutat som VD för ABV, i uppdrag att sälja kontraktet till saudierna. ”Jag ringde direkt till Mohammed (al-Amoudi) och frågade om han kände någon som var

intresserad. Några veckor senare träffades vi och gjorde upp affären.

Därmed hade de båda byggjättarna skänkt bort världens största byggprojekt för 175 miljoner kr till sin tidigare medarbetare Mohammed Hassan al-Amoudi. Palmes charmoffensiv på Rivieran hade varit avgörande för al-Amoudis framtid som i och med detta kontrakt gjorde sitt livs klipp – ett bygguppdrag värt motsvarande 100 miljarder kr.

I samband med att den borgerliga regeringen 1993  beslöt att det statsägda OK Petroleum skulle säljas stod köparna i kö. Längst hade diskussionerna med mångmiljardären Khalid bin Mahfouz gått, men sedan denne dragits in i finansskandalen kring den brittiska banken BCCI var han inte längre tänkbar som köpare.

Då dök al-Mahoudi åter upp och AP-fondchefen Carl-Johan Åberg var eld och lågor: ” I samband med bergrumsaffären jobbade jag som statssekreterare åt Palme och hade då på nära håll imponerats av Mohammeds arbete”. I mars 1994 skrevs köpekontraktet på nära sex miljarder kr.

Al-Amoudi är sedan den 17 mars 2005 styrelseordförande i Preem. Preem stod då inför en viktig investering på 3,5 miljarder kr i raffinaderiet i Lysekil, som snabbt blev den vinstrikaste delen av al-Amoudis imperium. Preemraaf gjorde – enligt SvD Näringsliv den 25 november 2006 – stora vinster på att raffinera tyngre och billigare rysk olja.

En annan entusiast, som ville göra affärer med al-Almoudi, var Johan Staël von Holstein som med al-Amoudi som finansiär ville köpa det förlusttyngda mediebolaget Modern Times Group, MTG av Jan Stenbeck.  Men den gången var al-Amoudi inte intresserad.

 Al-Amoudi river Folkan

Det al-Almoudiägda fastighetsbolaget Peab, som äger fastigheten med den anrika teatern,  beslöt att huset skulle rivas för ge plats åt ett kontorskomplex med galleria.  Även Peabs vd Mats Paulsson är ansvarig för rivningen.  Frågan är vilka de politiker och ämbetsman är, som godkände rivningen? De har framgångsrikt hållit sig undan.

Svenska företag i Saudiarabien

 Den svenska exporten till Saudiarabien har ökat stadigt.  Varor för 6,6 miljarder kr

exporterades 2005 – en ökning med nära 30 procent jämfört med året innan. Ca 2000 svenska företag är verksamma i Saudiarabien. Ericsson, Alfa Laval, Volvo, Ikea, Hästens sängar och Hennes & Mauritz är några.

Ikea i Saudiarabien ägs av saudiska affärsmän och drivs via ett franchiseavtal i nära samarbete med Ikea koncernen. Tetrapak är ett av de stora svenska företagen i Saudiarabien med egen förpackningsfabrik utanför Jeddah vid Röda havet.  Det saudiska dotterbolaget omsatte 2006 ca 1,6 miljarder kr.

De svenska företagen klagar anonymt över saudiernas dålig betalningsmoral- det kan ta upp till tre år innan en faktura betalas. Arbetsskygga saudier är ett annat känsligt problem liksom irrationella beslutsvägar. (SvD Näringsliv 13 augusti 2006)

Saudisk mission i Sverige 2

 I det första avsnittet om saudisk, dvs. extremislamistisk mission i Sverige skrev jag att en av grundarna av den arabiska friskolan Al-Salamskolan i Örebro. Det skall vara tre av grundarna är saudier.

När radioprogrammet Kaliber 2005 avslöjade att fundamentalistiska krafter finansierar muslimska församlingsbyggen och skolor i Sverige och att ”en sträng tolkning av islam – wahabismen – med starka saudiska intressen köper sig makt och inflytande i Sverige” hävdade Svenska islamiska samfundens ordförande Abd al Haqq Kielan att  ”programmet var vinklat” och detta var ”ett otäckt påhopp på muslimer”. Han påstod också att ”islam inte missionerar muslimer missionerar inte hos icke-muslimer. Missionstanken finns inte hos islam som hos kristendomen”.

 På frågan i Världen Idag den 10 juni 2005 om Kielan var orolig för att extremislamister köper sig inflytande i Sverige svarade han att ”muslimer inte skulle gå med på att ge inflytande mot finansiering.” Att Malmömoskén är byggd med pengar från saudiska bidragsgivare kommenterade inte Kielan.

Alla – utom Kielan – vet att de saudiska sponsorerna inte finansierar församlingar kravlöst utan i gengäld kräver maktpositioner samt att den wahabistiska läran sprids. Så länge saudiska oljepengar finansierar extremism i europeiska skolor och moskéer måste den fascistiska formen av islamisk bekämpas.

Socialdemokraterna skrev avlyssningsavtal med Saudiarabien

 Dåvarande försvarsminister Leni Björklund lovade hjälpa Saudiarabien med signalspaning och skrev avtal om militärt samarbete med kronprins Sultan ibn Abd-al-Azis år 2005. Dessförinnan hade Saudiarabiens vice försvarsminister prins Khaled besökt Sverige.

Samarbetet med en av världens grymmaste diktaturer ledde bl.a. till en KU-anmälan av fp:s Birgitta Ohlsson

Svensk forskare får 60 miljoner av Saudiarabien

 2008 fick professor Bengt Nordén, Chalmers 60 miljoner – eller 12 miljoner årligen i fem år – från Saudiarabien för sin medicinska forskning för att underlätta kirurgiska ingrepp vid hjärtsjukdomar.

Saudiernas enda krav sägs vara att Nordén skall besöka King Abdullah University of Science and Technology en gång varje år och stanna minst tre veckor.  ”Utöver detta har jag fria händer. Men detta är ett perfekt utbyte av erfarenheter och forskning. Vi kan lära oss av varandra” sade Nordén i DN den 14 mars 2008.

Saudiarabien saknar allmän rösträtt och all makt är samlad hos kungafamiljen med 6 000 – 7 000 prinsar.

Avrättningarna ökar kraftigt i Saudiarabien. En rapport från Amnesty International visade för ett par år sedan att fyra gånger så många avrättades 2007 som året innan. Dödsstraffen utdöms ofta efter rättegångar som till största delen är hemliga och där den åtalade varken har tillgång till advokat eller får möjlighet att försvara sig själv. Över hälften av dem som avrättats de senaste 23 åren har varit utlänningar. I maj 2008 halshöggs tre pakistanier för haschsmuggling. På mindre än en vecka avrättades fem pakistanier för narkotikabrott.( TT-AFP, Riyad 2 maj 2008) Tjuvar stympas och kvinnor som misstänks för otrohet stenas.

 Förenade Arabemiraten köper upp Sverige

 Förenade Arabemiraten har genom Abu Dhabi Investment Authority, Adia sedan länge placerat miljarder i svenska aktier och är en av Sockholmsbörsens 50 största ägare med ett aktieinnehav, som 2005 var värt 8,4 miljarder kr. Adias svenska börsportfölj är spridd men Ericsson och Nordea låg 2006 i toppen.

Kuwaits svenska börspapper var 2006 värda 4,8 miljarder kr medan Saudiska riksbankens aktier samma år stannade på 1,8 miljarder kr.

Ägaren till Sturegallerian heter shejk Khalifa Bin Zayed Al Nahyan av Abu Dhabi och är president i Förenade Arabemiraten. Han betalade 4 miljarder kr till Diligentia för Sturegallerian. (Fredric Braconier,  SvD Näringsliv 25 november 2006)

Alliansen ”utbyter militära erfarenheter” med Förenade Arabemiraten

 2007 förhandlade den borgerliga regeringen fram ett avtal om långtgående samarbete i Förenade arabemiraten.  Avtalet omfattar bl.a. såväl export som import av vapen, samarbete mellan ländernas försvarsindustrier både i forskningssyfte och vapenhantering, gemensamma utbildningar och utbyte av militära erfarenheter.

 Landet saknar helt demokrati, politiska partier är inte tillåtna och det finns inga demokratiskt valda institutioner. Yttrande – och mötesfriheten är begränsad. Landets ledning vägrar skriva under ens de mest centrala FN-deklarationerna om mänskliga rättigheter med motiveringen att den muslimska religiösa sharialagen tillgodoser respekten för de mänskliga rättigheterna.

Kvinnor förvägras samma juridiska status som män. Spöstraff utdöms bl.a. för äktenskapsbrott, prostitution samt narkotika- och alkoholbruk. Att konvertera från islam är formellt belagt med dödstraff. Publikationer med kritik av islam är förbjudna. Politiska eller fackliga organisationer och strejker är förbjudna.

Kvinnor får inte gifta sig med icke-muslimska män. Homosexualitet är förbjuden i lag och bestraffas hårt.( Birgitta Ohlsson, DN Debatt 25 januari 2007)

Landet rankades för några år sedan som ”not free” av den amerikanska demokratitankesmedjan Freedom House med betyget 6 på en skala där 7 är sämst.

I den borgerliga regeringens regeringsförklaring 2006 stadgades tydligt ”Sveriges utrikespolitik ska förena engagemanget för internationellt samarbete med en tydlig röst för demokrati och de mänskliga rättigheterna. Ambitionen ska vara klar: Sverige ska bättre bidra till frihet, säkerhet, demokrati, välstånd och hållbar utveckling i världen.” 

Källa: Dagens Industri 20-21 maj 2005

Jihad-Projektet

februari 14, 2010

Postat av:

Katinka Gladh God Natt Europa; Översatt från danskan av Katinka Gladh; ”Projektet”.

Huvudplanen för det muslimska broderskapets maktövertagande. Av Ole Gerström.

Den 7.nov 01 företog schweizisk polis en razzia i en lyxvilla i Campione Schweiz. Man var intresserad av ägaren, Youssef Nada som var direktör för AL-Taqwa Banken i Lugano. Han hade i mer än 50 år varit en medlem av det Muslimska Brödraskapet, och erkände att han var en av organisationens högsta ledare. Broderskapet har som sitt motto: ”Allah är vårt mål, Profeten är vår ledare, Koranen är vår lag, Jihad är vår väg, att dö på väg till Allah, är vårt högsta hopp.”

 Bakgrunden till razzian var att en undersökning bevisade pengatvätt och terrorfinansiering av AL-Qaeda, HAMAS(den palestinska grenen av broderskapet det algeriska GIA, och det tunisiska Ennahdah). Under rannsakningen av den schweiziska villan fann man det s.k. ”Projektet”

som var grunden för etableringen av broderskapets internationella organisation 1982. ”Projektet ” rör sig om Etableringen av ett islamskt styre över hela jorden.

En ursprunglig plan från 1960 utgår på att överföra syriska och egyptiska intellektuella medlemmar av broderskapet till Europa. Naser Khader (ledare för Enhetslistan i Danmark) kom för övrigt som 11-åring till Danmark från Syrien 1974 Vad som gör ”projektet” unikt är, att det innehåller en flexibel, flerfasad långtidsplan för ”en kulturell invasion” av väst rörande invandring, infiltration, övervakning, propaganda, protester, bedrägeri, politisk legitimitet och terrorism.  

Planen har uppenbart följts till punkt och pricka. Därför har det införts parallellt islamskt styre i Sverige. Danmark blev utsatt för tecknings-jihad, fransmännen fick en bilbrands-intifada och engelsmännen fick 7/7 -angreppet. (Sverige får det dagligen genom nerbrunna skolor och dagis, våldtäkter och knivvåld på gator och torg.(övers. anm.) ”Projektet” har sedan länge cirkulerat i underrättningscirklar men det har först nu kommit till allmänhetens kännedom genom den schweiziska journalisten Sylvain Bessons bok ”la conquete de L occident:

 Islamisternas hemliga dokument från oktober 2005. Här följer nu en rad av taktiska knep för att överta Europa och så småningom hela den västliga världen.

*Etablering av nätverk och koordination av aktioner mellan likasinnade islamiska organisationer

 *Att undgå öppna allianser med kända terroristorganisationer och individer, för att upprätthålla ett till synes moderat uppträdande

*Infiltrering och övertagning av muslimska organisationer för att få dem på samma linje som broderskapets

*Använd vilseledning för att maskera målen för islamska aktioner, bara detta inte är i konflikt med sharialag

*Undvik sociala konflikter med lokala västerlänningar, nationellt och globalt, eftersom detta kan skada långtidsplanen till att expandera den islamska maktbasen i väst eller provocera ett bakslag mot muslimer

*Etablering av finansiella nätverk till att betala arbetet med ombildningen av västländerna, inkl. understödet av fulltidsadministratörer och arbetare

*Att övervaka, inhämta data, uppsamla data och etablera faciliteter för dataupplagring

*Etablering av övervakningssystem för att följa västliga medier med intentionen att varna muslimer mot internationella komplotter mot dem

*Att utöva en islamiskt intellektuell gemenskap inkl. etablering av tankestugor och gräsrotsgrupper, fria utgåvor av akademiska studier för att legitimera islamiska ståndpunkter och för att skriva den islamska rörelsens historia

* Utvecklande av en sammanhängande 100-årsplan för att främja den islamska ideologin om världsherravälde

*Avbalansering av internationella mål med lokal flexibilitet

*Utbyggnad av omfattande sociala nätverk som skolor, sjukhus och välgörenhetsorganisationer som är trogna till islamiska ideal, så att kontakten med rörelsen av muslimer i västvärlden är konstant

*IDEOLOGISK INVOLVERING AV ENGAGERADE MUSLIMER I DEMOKRATISKT VALDA INSTITUTIONER PÅ ALLA NIVÅER I VÄST; inkl. REGERINGAR, PARTIER, PRIVATA ORGANISATIONER OCH FACKLIGA ORGANISATIONER!!

*Deltaga i arbetet i västliga inrättningar tills de kan ställas om för att komma i islamsk tjänst

*Utformning av islamska författningar, lagar och politiker för en senare verkställning

*Att undvika konflikter internt inom den islamska rörelsen på alla nivåer, inkl. Utveckling av processer för konfliktlösning

*Att ingå i allianser med västliga ”progressiva” organisationer med liknande mål

*Etablering av självständiga ”säkerhetsstyrkor” för att beskydda muslimer i väst. Uppelda till våld och hålla muslimer i väst i ett ständigt ”jihad-sinnestillstånd.

*Att understödja jihad-rörelser i hela den muslimska världen genom bön, propaganda, personal, finansiering, teknisk och operationellt stöd

*Att göra den Palestinska saken till en global kärnfråga för muslimer

*Att göra den totala befrielsen av Palestina från Israel och skapandet av en islamisk stat till en hörnsten i planen för den globala dominansen. Att elda på under en konstant kampanj för att uppmana till islamiskt hat mot judar och förkasta varje diskussion om försoning och samexistens med dessa

*Att aktivt skapa ett jihad terrorceller i Palestina

*Att sammanlänka terroristaktiviteterna i Palestina med den globala terrorverksamheten

*Att insamla tillräckliga pengamedel för att förlänga och understötta jihad-kriget jorden runt. ”Projektet” skrevs år 1982 då de nuvarande spänningarna ännu låg i sin linda. I ett numera ohyggligt fasansfullt perspektiv kan vi konkludera, att det finns inget sådant som moderata muslimer och vi behöver inte tvivla på vad den nya 100års-planen kommer att innehålla!(övers, anm.)

Hoppas att Mona Muslim och de andra folkförrädarna i regering, riksdag och medier får

Detta nerstoppat i halsen till att de spyr upp sina inälvor. Det är en klen tröst att även deras barnbarn och deras barn kommer att få utstå det mest fasansfulla lidande i sin a korta liv p.g.a. förfädernas troskyldighet mot denna fruktansvärda vidskepelse.(översättarens kommentar igen.)

 Hela inlägget är något förkortat, framför allt i början .

2007-08-28 @ 10:32:36

Rather than focusing on terrorism as the sole method of group action, as is the case with Al-Qaeda, in perfect postmodern fashion the use of terror falls into a multiplicity of options available to progressively infiltrate, confront, and eventually establish Islamic domination over the West. The following tactics and techniques are among the many recommendations made in The Project:

http://97.74.65.51/readArticle.aspx?ARTID=4476

Människors lika värde (!)

februari 11, 2010

En Debattartikel under rubriken ”MÖJLIGHETERNA I DET MÅNGKULTURELLA SAMHÄLLET”.

Den är skriven av Lennart Pettersson centerpartistisk riksdagsman från Svalöv. Den gode Lennart Petterson talar sig varm för alla människors lika värde och rättigheter. Tyvärr trasslar Pettersson in sig riktigt ordentligt i nattlinnet när han i samma artikel likt en trollkarl drar upp ur hatten att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti. I vanlig ordning utan att man kan se hur kaninen hamnat i hatten.

Den centerpartistiske riksdagsmannen Lennart Pettersson avslutar sin schavottering av Sverigedemokraterna med den demokratiska utfästelsen: ”Jag ser fram emot en givande debatt framöver med målet: Ett öppet demokratiskt samhälle där alla har lika värde och rättigheter”.

Det låter bra – fast av debatt blev ingenting. När Maria Sundberg ett par gånger skriver genmäle till Lennart Pettersson läggs locket på!

Huruvida det är Pettersson (C)som funnit frågorna för obekväma eller Skånska Dagbladet som inte finner texten politiskt korrekt undras på nätet. Tiden då politiker och journalister kan stoppa den fria åsikten är definitivt förbi. På nätet når man långt fler läsare än i någon tidning. Något som kommer att visa sig redan inför kommande val. Inte underligt att allt fler undrar:

Finns Centern kvar efter kommande val? Finns pressunderstödda Skånska Dagbladet kvar nästa år?

Alltnog: Maria Sundberg skrev nedanstående:

Hej John

Läste Jana Lunds inlägg om SkD:s reporter. Nedanstående svar har jag försökt få in 2 gånger i

SkD – utan resultat. Jag har begärt att få veta orsaken till att svaret inte kommit in – då svar på insändare ska sättas in omgående – inget svar. Sista gången undrade jag om devisen ”allas lika värde” inte gällde – då Lennart Pettersson fått in sitt svar på insändare. Inget har hänt från SkD:s sida. Du får gärna skriva om detta på Internet och även sätta in mitt svar till Centerns riksdagsman Lennart Petterson – om du vill. Mvh

Maria Sundberg

Svar till Lennart Pettersson (C) SkD 2010-01-07.

 Du skriver bl. a om respekten för ”alla människors lika värde och rättigheter”. När det gäller ÄFS, som till 94 % ges till äldre anhöriga till i Sverige bosatta invandrare och som är likvärdigt med pension, är detta skattefritt. På pensionen betalas skatt. Var är då ”allas lika värde”? Vare sig ÄFS eller pensionen för pensionerade riksdagsmän sänks, då ”bromsen”

 utlöses. Vad är ”allas lika värde” här anser du? De som arbetar har 1 000 kr lägre skatt än pensionärer. Anser du det vara ”allas lika värde” att pensionärerna ska finansiera jobbskatteavdraget? Invandrare har fri medicin, fri läkarvård och fri tandvård. Varför har inte alla i Sverige dessa förmåner? Vad är då ”allas lika värde” anser du?

 Av vilken anledning har höginkomsttagare barnbidrag? Dessa kan spara barnbidraget till barnen vilket definitivt inte låginkomstfamiljer har möjlighet till. Anser du detta vara ”allas lika värde”? Svenskar som blir arbetslösa tvingas söka arbete på orter långt från hemmet. Varför tvingas inte invandrare till detta? Var är då ”allas lika värde”?

 Sjuka människor tvingas söka arbete. Varför tvingas då inte den enorma mängd friska människor som lever på försörjningsbidrag att söka arbete? Var är då ”allas lika värde”? I Sverige finns ca 18 000 hemlösa. Av vilken anledning ska inte dessa människor få ha tak över huvudet och en egen säng, när denna möjlighet ges till alla dem som invandrar till Sverige?

 Var i detta finns ”allas lika värde”? Vi har råd med en invandring som enligt experter kostar mellan 65-100 miljarder kr/år – en del forskare anser det är mer än 150 miljarder och där Riksrevisionsverket påpekar att de kommunplacerade flyktingarna förblivit bidragsberoende.

 Detta har välfärdslandet Sverige råd med men att ge pensionärerna en pension de kan leva på går inte. Däremot kan Sverige skryta med att vi har ”fattigpensionärer”. Kan detta kallas ”allas lika värde” tycker du?

 Jag har på 9 punkter påtalat de orättvisor som finns mellan medborgarna och du har mage att tala om ”allas lika värde” – som alltså inte finns. Innan du överhuvudtaget uttalar orden ”allas lika värde och rättigheter” – gör först något åt orättvisorna.

 Maria Sundberg

Din förbannade svenskhatare!

februari 9, 2010

Nu får det förbanne mig vara nog med kleptokratin här i Sverige. Våra skattepengar är inte till för att ge bort till vedervärdiga Muhammedaner som kommer hit och kränker kvinnor.

Svinpälsen som inte kunde ta en kvinna i handen som civiliserat folk ska heller inte vistas här i landet. Dem som möter slöddret kommer säkert att slå ihjäl honom, och då blir vi i alla fall av med ett slödder.

Sedan sitter det slödder högre upp som nu behöver börja darra för deras svenskhatande tilltag. Den här hyndan till exempel; Ser ni henne?

En hynda

Det här är alltså ingen kvinna om någon nu trodde det. Det är en hynda! Det är en sådan som gärna slickar sin egen röv, och när hon är färdig med det så slickar hon också gärna Muhammedanröv.

Folk blir förbannade på dig hynda, fattar du inte det? FY… FY, SA JAG… FYY…

I hur hög grad hyndan reagerar vet jag inte. Här nedan kommer ett exempel på mejl till fanskapet, och då är detta gissningsvis bara en smekning mot vad som väntar om hon vågar fortsätta.

(Nedanstående brevskrivare ska inte sammankopplas med det här blogginlägget)

 From: Sandor …

Sent: Tuesday, February 09, 2010 11:47 AM

To: katri.linna@do.se

Subject: hatad

 Jag har precis talat med din assistent eftersom du inte ens vågar ta emot samtal tydligen. Du skall veta det, att du idag troligen är den mest hatade kvinnan i detta land. Att du inte skäms för att skänka en arbetsskygg muslim 60 000 kr som inte ens har så mycket vett i huvudet att han kan ta en kvinna i handen. Fattar du inte att om någon skulle ha skadestånd så är det väl kvinnan i fråga?

 Egentligen så är skammen ännu större för du ville ju ge den här typen 120 000 kr. Vet du hur många år det tar för en löntagare att spara ihop 120 000 kr?

 Nej, troligen inte! Du sitter där uppe på ett säkerligen välbetalt jobb och skänker bort våra skattepengar på en förbannad obildad muslim som inte har en tanke att ta ett jobb. Du fattar inte ens att detta var planerat av honom långt i förväg. Idag är dessa anmälningar satt i system som en lukrativ affärsidé som fungerar väldigt bra tack vare sådana idioter som du.

 Du borde skämmas och hade du bott här i Malmö eller på närmare håll så hade jag personligen sökt upp dig och troligen så hade det mötet slutat med att jag hade fått betala dig ett skadestånd. Men du skall veta att det skadeståndet hade varit befogat att utdela. Och jag hade betalt det med glädje!

 Fy fan vad jag hatar sådana här som dig som gör så här mot ditt eget folk. Ditt eget folk förresten, när jag såg dig på TV igår så verkar det som du kommer från Finland. Själv så kommer jag från Ungern och du kan vara jävligt glad över att svensken i gemen tyvärr saknar det temperament som bl.a. vi ungrare har för då hade du inte suttit kvar länge på den tjänsten du har.

 Jag önskar dig och hela din stab all världens olyckor…

 (Brevet är undertecknat, men jag rar inte med det här)

*

 Du Katri, kommer du ihåg vad som hände med din idol du försöker efterlikna? Idag har du gått för långt, precis som alla andra som försöker efterlikna honom.

Vi är många därute som tycker att han var djävulen själv, och det är den du försöker efterlikna!

Djävulen

Här är kleptokrat nummer ett i Sverige, men han är fixad nu!

Vem står mer på tur att bli fixade, och som vi kan sjunga glada små visor om framöver?

När vi har återtagit demokratin i vårt land, och när vi inte längre behöver se de här plytena, då kan vi ha avslutningsfest på folkets kamp mot kleptokraterna.

Dessa två söker era röster för att få bli statsminister i Sverige och fortsätta att plundra ut folket på miljarder efter miljarder kronor, som egentligen skulle ha gått till pensioner för dem som blir pensionärer i framtiden, och för dem som redan idag är pensionärer.

Pengar som skulle ha gått till sjukvård, barnomsorg, skolor… ja, rubbet!

Dessa två kleptokrater och landsförrädare vill ha era röster!

Ställer ni upp för dem?

Landsförrädare

Vi svenskar brukar visa tålamod, men vi får ibland också anledning att fira glada små händelser i vardagen, som vi kan dikta sånger om.

Det är efter att tålamodet tagit slut och vi firar och är glada när problemen har löst sig på grund av något radikalt beslut angående någon folkförrädare.

Den här sången är ägnad till Katri Linna, Mona Sahlin, och Fredrik Reinfeldt.

Sjung gärna med…

 

 

Demokrati eller diktatur

februari 8, 2010

Av Folke Fridell ursprungligen publicerad i Syndikalismen 1941, 116-118.

 

Antingen är man anhängare av demokrati – och tror då på folkens förmåga att bestämma i egna problem – eller också är man anhängare av diktatur och tror på ”hjärnelitens” suveräna och nödvändiga förmåga att leda mänskligheten till lycka och framgång. Något egentligt mellanting mellan dessa båda motsatser finns inte; antingen måste man vara demokrat eller diktaturanhängare.

I och med detta faktiska konstaterande har man också dokumenterat demokratins nödvändighet. Det är ju nämligen utan vidare klart för alla förnuftiga människor, att mänsklighetens lycka och framåtskridande endast kan baseras på människornas egen förmåga att själva länka sina öden. Visserligen kunde det kanske rent teoretiskt sett tänkas, att en ledare eller en hjärnelit skulle föra mänskligheten till högre lycka och välstånd, men detta är endast i teorin. Praktiskt innebär diktaturen ett ledarevälde, som alltid korrumperar; makten blir en egen sak, som ställes före folkens välgång och kulturens utveckling. Dessutom är det att slå volter med logiken när man påstår, att lycka och framåtskridande uppnås genom diktatur. Diktatur innebär nämligen slaveri för alla dem, över vilka ledningen dikterar, och en i slaveri stadd mänsklighet kan varken finna lyckan eller välståndet. Slavmärket är ett förnedringens märke, som inget fritt folk frivilligt låter stämpla i pannan, slaven är ofri, olycklig och okunnig.

Det behöver alltså inte råda någon som helst tvekan i problemställningen kring demokrati – diktatur. Den saken är klar. Därför är också den utveckling i totalitär riktning i vilken världen nu befinner sig ett allvarligt sjukdomssymptom. Vansklig är den kanske i synnerhet därför, att man även inom rent demokratiska rörelser söker dämpa diktaturens anstorm genom att anamma ett nytt slags moderniserad ”demokrati”, som rasande nära är besläktad med diktaturen. Möjligt är att viljan och syftemålet är gott; att man vill söka neutralisera totalismens verkningar och därmed.

Rädda något av demokratin, resultatet blir i alla fall lika avskräckande: demokratins gradvisa förvandling till diktatur.

Som sagt: antingen tror man på demokratin eller på diktaturen. Är man demokrat då gläder man sig åt varje framsteg i demokratisk riktning; då arbetar man sig vidare fram mot folkens absoluta självbestämmanderätt; då fastnaglar man varje försök att fråntaga folken något av demokratiskt värde som en spik i demokratins likkista. Är man däremot anhängare av diktatur, då glädes man åt varje åtgärd, som berövar folket inflytande; åt varje handling, som konsoliderar makten på ett fåtals händer.

Men det är just detta senare som dagligdags händer även inom de demokratiska länderna; en maktförtätning av allt snabbare tempo – en avdemokratisering. Man söker från ansvarigt håll överskyla denna avdemokratisering genom att dels skylla på exceptionella förhållanden, dels frankt förklara, att demokratin inte försvinner om diktaturen genomföres legalt och med folkens ”fria vilja”.

Båda dessa argument äro egentligen befängda och bottna endera i misstro till demokratin eller också i okunnighet om vad begreppet demokrati egentligen innebär. Naturligtvis är det sant att vi genomleva en tidsintervall av egenartad natur; att förhållandena äro exceptionella, men detta berättigar ju minst av allt att demokratin sättes på avskrivning. Det torde nämligen vara uppenbart, att om demokratin inte lyckas bemästra svårigheterna i demokratins problem, då har denna samhällsform visat sig icke hålla måttet. Det borde också vara lika självklart, att i tider av fara när hela folks frihet och existens hotas ur många synpunkter – just då är det tid att giva folken tillfälle att själva få helt bestämma om sitt öde. Betraktar man demokratin som en leksak, vilken folken kunna roa sig med under lugna tidsintervaller, men som man tager ifrån dem när ofrid och fara råder; ja då har man ju redan klassificerat folken som omyndiga, vilka kanske kunna leka med en sak, men inte använda den när allvarstider stunda. Det är med andra ord ingenting annat än en fullkomlig inkompetensdeklaration för folkens del och därmed också en mer eller mindre maskerad bekännelse till diktaturen.

Beträffande synpunkten att en diktatur frivilligt accepterats av folken, så emanerar denna tankegång ur synnerligen grumliga källor. Den där ”fria viljan” är nog inte så alldeles oantastlig och synpunkten verkar närmast grotesk. Hur kunna de människor, som just nu äro så villiga att övertaga bestämmanderätten från folkets axlar, veta att händelseutvecklingen sker med folkets fria vilja? Ha folken överhuvud taget ännu fått ett verkligt tillfälle att demonstrera sin oförytterliga mening?

Sanningen är den, att den form av demokrati, som hittills tillämpats, långt ifrån har alla förutsättningar att giva uttryck för folkets fria vilja. För det första förutsätter en fri folkvilja ekonomiskt oberoende och ekonomisk likställighet som ett komplement till den politiska friheten; för det andra innebär parlamentarismen endast folkens möjlighet att välja sig förmyndare; att välja de människor som sedan skola handla på eget bevåg. Folkens fria vilja är under kapitalistiska former alltid ett högst relativt begrepp, för så vida inte denna fria vilja tar sig rebelliska uttryck. Under dylika betingelser ha hittills i varje fall dylika uttryck för folkviljan alltid mötts med motstånd och maktmedel.

Parlamentarismen representerar egentligen inte alls någon demokrati i reell bemärkelse. Sverige räknas ju som en av världens främsta demokratier. Detta kan kanske vara riktigt på visst sätt, men att den svenska parlamentarismen skulle ge ett fullgott uttryck för denna demokrati, är att sätta logiken på huvudet. Den demokrati som trots allt finnes ligger förankrad i de folkliga organisationerna och i deras möjlighet att fortfarande hävda sig.

Om man till exempel vill jämföra förhållandena i Sverige med förhållandena i Schweiz, så skall man finna att demokratin i det sistnämnda landet står på ett betydligt högre plan. I Schweiz tillämpar man – i varje fall inom vissa kantoner – referendum eller folkomröstning, man har direkta val varje år och vilken som helst kan föreslå vilken kandidat han vill.

Dessa valda representanter ha dock ingen absolut bestämmanderätt, folkomröstningarna kunna nämligen upphäva förbundsförsamlingarnas beslut. Som synes en högst väsentligt radikalare demokrati än den vårt land skyltar med. Den politiska friheten och demokratin är beroende av ekonomisk frihet och demokrati. Detta betyder att endast ett socialistiskt system kan garantera den verkliga demokratin. Frånsett detta måste man dock erkänna, att det folkomröstningssystem, som tillämpas i Schweiz, innebär många demokratiska fördelar.

Vi syndikalister ha alltid rekommenderat referendum. Vi ha under hela vår verksamhet tillämpat denna metod inom våra organisationer, och de erfarenheter vi vunnit av denna omröstningsverksamhet ha varit ägnade att stabilisera denna tradition. Genom vårt referendum ha vi haft möjlighet att ge varje intresserad medlem tillfälle till att göra sin mening gällande; problemen bli genomdiskuterade ute i bygderna och de beslut som fattas bli en följd av meningarna inom organisationen. Säkerligen har det schweiziska folket samma positiva rön från sina omröstningar. Intresset för gemensamma angelägenheter vidgas i omfång och styrka och varje viktigt beslut har folkets majoritet bakom sig. Det vore välbehövligt om de krafter, som i nuets kritiska situation förmena, att räddningen från diktatur och ofrihet ligger i att skamfila och eliminera en förut ganska rumphuggen demokrati, om dessa tog exempel av folkomröstningssystemet i Schweiz.

Men i dessa kretsar är inte demokratin på modet; maktförskjutningen till de ”trängre” kretsarna tilltar med varje dag och snart har man givit sig diktaturen i våld helt och hållet. Det vore nog en välbehövlig uppgift, att mot denna nya form av modern ”demokrati” ställa kravet på referendum. De modernistiska demokraterna vilja skapa en smidig demokrati, men när smidigheten endast tycks bestå i en övergång från demokrati till diktatur, är det inte mycket att tacka för.

Från detta håll rycker man bara föraktfullt på axlarna åt sådana saker som referendum och menar på, att detta endast är otympliga barnsjukdomar. Vi för vår del hålla före, att referendum under alla förhållanden måste komma till användning om man vill genomföra en verklig demokrati. Vi tro också, att ett referendumsystem ingalunda behöver betyda någon så fruktansvärd otymplighet, som man vill göra gällande. Med vår tids gigantiska utveckling på tekniskt område borde det vara en lätt sak att finna en framkomlig och lätt väg för ett verkligt tillämpande av omröstningssystemet. Radion – som nu blivit ett huvudvapen i likriktningssträvandena – borde kunna fylla en stor uppgift när det gäller landsomfattande omröstningar.

Som slutomdöme kan konstateras, att referendum innebär ett objektivt försök att demokratisera samhället; att låta ”folkens fria vilja” komma till uttryck på ett betydligt effektivare sätt än det hittills praktiserade. Det vore betydligt hälsosammare för demokratins stärkande och bevarande, om de krafter, som nu äro inriktade på att rumphugga demokratin, satte in sina ansträngningar i fördjupande riktning.

Må vi en gång för alla hålla i minnet, att demokratin måste hävdas även i allvarstider – och kanske främst då. Antingen är man demokrat och strävar till att lägga alla avgöranden i folkets vågskål, eller också tvivlar man på demokratin och går diktaturens ärenden. Att stå med ett ben i varje läger kommer i längden att visa sig ohållbart. Antingen tror man på folkförnuftet och kämpar för detta eller också tror man på slaveriet som den förlösande kraften och då blir man anhängare av diktatur.

Våldets religion!

februari 4, 2010

Här är ett utdrag från en forskarrapport. Bedöm själv i hur hög grad det tycks stämma!

Islam is NOT the religion of peace, it is ”The Religion of Violence”.

As long as the Muslim population remains around 1% of any given country/region/city they will be regarded as a peace-loving minority and not as a threat to anyone. In fact, they may be featured in articles and films, stereotyped for their colorful uniqueness:

Nation % Muslim
United States 1.0%
Australia 1.5%
Italy 1.5%
Norway 1.8%
Canada 1.9%
China 2.0%

At 2% and 3% they begin to proselytize from other ethnic minorities and disaffected groups with major recruiting from the jails and among street gangs:

Nation % Muslim
Denmark 2.0%
United Kingdom 2.7%
Germany 3.7%
Spain 4.0%
Thailand 4.6%

From 5% on they exercise an inordinate influence in proportion to their percentage of the population. They will push for the introduction of halal (clean by Islamic standards) food, thereby securing food preparation jobs for Muslims. They will increase pressure on supermarket chains to feature it on their shelves — along with threats for failure to comply. (United States).

Nation % Muslim
Switzerland 4.3%
Philippines 5.0%
Sweden 5.0%
The Netherlands 5.5%
Trinidad and Tobago 5.8%
France 8.0%

At this point, they will work to get the ruling government to allow them to rule themselves under Sharia, the Islamic Law. The ultimate goal of Islam is not to convert the world but to establish Sharia law over the entire world.

When Muslims reach 10% of the population, they will increase lawlessness as a means of complaint about their conditions (Paris –car-burnings). Any non-Muslim action that offends Islam will result in uprisings and threats (Amsterdam – Mohammed cartoons).

Nation % Muslim
Guyana 10.0%
India 13.4%
Israel 16.0%
Kenya 10.0%
Russia 15.0%

After reaching 20% expect hair-trigger rioting, jihad militia formations, sporadic killings and church and synagogue burning:

Nation % Muslim
Ethiopia 32.8%

At 40% you will find widespread massacres, chronic terror attacks and ongoing militia warfare:

Nation % Muslim
Bosnia 40.0%
Chad 50.1%
Lebanon 59.7%

From 60% you may expect unfettered persecution of non-believers and other religions, sporadic ethnic cleansing (genocide), use of Sharia Law as a weapon and Jizya, the tax placed on infidels:

Nation % Muslim
Albania 70.0%
Malaysia 60.4%
Qatar 77.5%
Sudan 70.0%

After 80% expect State run ethnic cleansing and genocide:

Nation % Muslim
Bangladesh 83.0%
Egypt 90.0%
Gaza 98.7%
Indonesia 86.1%
Iran 98.0%
Iraq 97.0%
Jordan 92.0%
Morocco 98.7%
Pakistan 97.0%
Syria 90.0%
Tajikistan 90.0%
Turkey 99.8%
United Arab Emirates 96.0%

100% will usher in the peace of ‘Dar-es-Salaam’ — the Islamic House of Peace — there’s supposed to be peace because everybody is a Muslim:

Nation % Muslim
Yemen 99.9%
Afghanistan 100.0%
Saudi Arabia 100.0%
Somalia 100.0%

Of course, that’s not the case. To satisfy their blood lust, Muslims then start killing each other for a variety of reasons.

Norrvikens Trädgårdar

februari 1, 2010

Införd artikel om exploatering av Norrvikens Trädgårdar av Inger-Siv Mattson

23 september 2006

Dagens Nyheters kulturredaktion

Fredrik Söderling

Med anledning av Din artikel den 22 september med rubriken ”Ny framtid för Norrviken” har jag följande fråga och kommentar.

Jag undrar vilken roll Shejk Mohammed al-Amoudi spelar i de exploateringshot som Norrvikens trädgårdar utsätts för?  Det företag NEAB, som ville exploatera Norrvikens trädgårdar för sina kommersiella ändamål har ju starka kopplingar till byggkoncernen Peab som ägs av shejken, som ville exploatera Norrvikens trädgårdar för sina kommersiella – ändamål.

Denne arab kontrollerar genom sitt företagsimperium Mohammed Investment Development Research Company, Midroc ett dussintal företag i Sverige – utöver byggföretaget Preab – Preem, (Lysekil), Svenska Petroleum Exploration, Glykorex (Lund), Öresundsvarvet (Landskrona), Midrock-gruppen m fl. Den arabiske shejken har även köpt ett stort antal fastigheter runt om i Sverige bl a herrgården Hackholmsund samt flera fastigheter i Stockholm.

Shejk Mohammed al-Amoudi har givetvis ingen som helst känsla för det svenska kulturarv som denna ”kronjuvel bland Sveriges historiska trädgårdar” utgör.

Det är mycket glädjande om det nu verkligen är stopp på hans planer att förstöra vårt kulturarv i Norrviken. Men frågan är om det går att besegra denne arabiske multimiljardär som redan äger stora delar av Sveriges företag och fastighetsmarknad? 

Shejkens imperium beräknas värt drygt 65 miljarder kr. Bara i Sverige beräknas hans tillgångar uppgå till minst 25 miljarder kr.  Varje månad får över 15 000 svenskar sin lön från bolag direkt styrda av Mohammed al-Amoudi.

Det hela förefaller tyvärr vara en Davids kamp mot Goliat.

En liten historik

 Det var Olof Palme som en gång i tiden öppnade landet för shejken.  Al-Amoudi är född i Egypten men utvandrade i 20-årsåldern till Saudiarabien., där han arbetade som affärskoordinator hos byggjätten ABV – senare sammanslaget med JCC och NCC.

 I jakten på ett kontrakt för att bygga bergrum för lagring av saudisk olja gick 

Palme i god för Skanska och ABV.  Palme träffade saudiernas överhuvud kung Fahd vid ett informellt möte på dennes sommarresidens utanför Cannes den 12 februari 1984.  

En förutsättning för affären var att regeringen gick i god för de båda företagen.  I slutändan innebar affären att världens största byggprojekt i praktiken skänktes till al-Amoudi.  Efter diverse turer blev köpesumman 175 miljoner kr för ett bygguppdrag värt över 100 miljarder!  

Sedan dess har shejken köpt företag efter företag. När privatiseringskommissionen under ledning av Curt Nicolin 1993  sökte en köpare till OK Petroleum lade han sex miljarder i bud och fick köpa företaget direkt.  Som referenser hade shejken Handelsbankens vice VD Jan Ekman och AP-fondchefen Carl-Johan Åberg, som också satt i privatiseringskommissionen.

 Shejkens svenske kontaktman och bolagsuppköpare Richard Öhman fick därefter i uppdrag att finkamma Sverige efter objekt som generade pengar.

På 1990-talet blev al-Amoudi i princip den ende köparen på den havererade svenska fastighetsmarknaden.  De uppköpta fastigheterna är enligt Dagens Industri värda över två miljarder. Al-Ahmoudi har köpt flera av Stockholms exklusivaste fastigheter – bl a det anrika Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan, VBB-huset nära Stureplan och en eller flera fastigheter vid Gustaf Adolfs torg.

Han har för en relativt billig penning köpt herrgården Hackholmssund av Stockholms läns landsting.  Idag drivs herrgården som en exklusiv konferensanläggning med gäster från såväl politiska etablissemanget som från näringslivet.

Ett av shejkens senaste engagemang i Sverige är ett fondbolag i Västra Hamnen i Malmö. Jag tror mycket på svensk industri och ser Awake Swedish Equity Fund som ytterligare ett sätt att öka och fördjupa mitt engagemang i Sverige sade shejken i ett pressmeddelande.

 Genom fondbolaget har shejken skapat ett eget kluster i Västra hamnen Midroc Property Development, MPD som är en del av hans världsomspännande imperium Midroc. MPD har idag flyttat sitt huvudkontor från Rissne till Teknikportalen vägg i vägg med det nystartade fondbolaget.  MPD sysslar med bygg- och fastighetsutveckling i Öresundsregionen och ligger bl a bakom det bygge som skall ge Västra hamnen ett eget World Trade Center i och omkring Teknikportalen.

Saudisk mission i Sverige

 En del av vinsterna från shejkens svensk-arabiska företag går till att bygga moskéer och muslimska skolor i Sverige.

Enligt Rickard Öhman är det ”varje människas plikt att föra ut det muslimska budskapet överallt i världen” Den arabiska friskolan Al-Salamskolan i Örebro drivs av al-Risalas skandinaviska stiftelse där en av grundarna är saudier.  Ägarna finansierar skolan med 150 000 – 200 000 kr i månaden och har även köpt flera av skolans paviljonger. 

Enligt radioprogrammet Kaliber ”köper sig en sträng tolkning av islam makt och inflytande i Sverige. Det handlar om wahabismen med starka saudiska intressen.” Sponsorerna finansierar inte församlingar kravlöst utan kräver i gengäld maktpositioner och att den wahabistiska läran sprids i Sverige.   Bl a är Malmös nybyggda stora moské byggd med pengar från saudiska bidragsgivare!

Rickard Öhman konstaterar i en intervju: ”Jag tror inte att han/al-Amoudi/ någonsin kommer att lämna Sverige – han älskar landet och svenskarna för mycket.”  Dessvärre omfattar den ”kärleken” även det fantastiska kulturarvet Norrvikens Trädgårdar och det är bara att hoppas att han inte ”älskar” Norrviken ”för mycket”!

Inger-Siv Mattson

Alphyddevägen 55, 131 35 Nacka