Archive for januari, 2010

Att planera för Sveriges undergång

januari 30, 2010

Den här artikeln har tidigare publicerats och jag återger den här. Artikelförfattaren och ägaren till Demokratbloggaren är alltså inte samma personer!

1. Allmänt och bakgrund

Detta är ett inlägg jag placerade på förutvarande exilen år 2002. Det var sålunda för 15 år sedan tankarna dök upp hos politikerna att beslagta svenska folkets sommarstugor i händelse av ”massflykt”. Frågan ställdes här på nuvarande exilen om tankar tidigare hade funnits hos politikerna att konfiskera svenska folkets bostäder, jovisst har det så. För den skull placerar jag detta inlägg från år 1992 som först publicerades i dåvarande tidskiften ”Fri Information”.

Den borgliga regeringen gav 21 dec 1992 chefen för försvarsdepartementet (FöD) i uppdrag att kalla samman en kommitté med uppgift att reda ut påfrestningar för samhället i fred samt vissa frågor inom totalförsvarets civila del vid massflykt av asyl och hjälpsökande. (Fö 1992:03 och prop. 1993/94:94).

Kommittén antog namnet ”Hot- och riskutredningen” med Eric Krönmark som ordförande. Därutöver knöts ett stort antal sakkunniga personer som ej omnämns här. Huvudbetänkandet som utgavs i januari 1995 har döpts till ”Ett säkrare samhälle” (SOU 1995:19). Därutöver gavs åtta delbetänkanden ut. Detta inlägg fokuserar delbetänkandet från 1993 med titeln ”Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpsökande” (SOU 1993:89) samt huvudbetänkandet.

Vi belyser också den verksamhet som dåvarande ÖCB (Överstyrelsen för Civil Beredskap) ålade länsstyrelser och landets kommuner, nämligen att utforma planer som med stor säkerhet skulle leda till Sveriges undergång.

2. Massflykt till Sverige (SOU 1993:89)

Enligt utredningsdirektiven valde kommittén att beskriva olika scenarion som avsåg att belysa påfrestningar och risker i det fredstida samhället. När det gäller s.k. ”massflyktsituationer” behandlas tre scenarion i delbetänkandet. Här skildras händelseförlopp grundade på olika antaganden om antal människor som kommer till Sverige för att begära hjälp. Utredningen vill framhäva att scenariot är exempel på händelser i andra länder som utsätter det svenska samhället för stora påfrestningar. De överväganden som gjorts visar att händelser som kan orsaka massflykt inte är otänkbara.

Utformningen av scenarion har skett med företrädare för ett antal statliga myndigheter, länsstyrelser, landsting, kommuner, företag och organisationer som skulle beröras av händelseförloppen. Många remissinstanser har framhållit att beskrivningarna enligt deras uppfattning är realistiska. Ingen av dem har haft några allvarliga invändningar mot utredningens bedömningar eller förslag.

Delscenario 1 – antar att nya makthavare har tagit över i Ryssland. Efter en tids aggressiv utrikespolitik går den ryska armén in i de baltiska staterna. Omfattande utrensningar sker bland politiker och tjänstemän som deltagit i frigörelsen några år tidigare. Det politiska systemet krossas. Det antas att ca 50 000 asylsökande under en vecka i februari kommer till svenska hamnar via småfartyg.

Delscenario 2 – beskriver, utöver 50 000 asylsökande, hur 150 000 hjälpsökande tar sig till Sverige under sammanlagt fyra månader. Ett stort antal människor tar sig via Finland och Polen till Sverige.

Delscenario 3 – antar att efter en lång period av sträng kyla och stor brist på livsmedel att ca 500 000 hjälpsökande skulle komma till Sverige under en tid av ca 6 månader. På samma gång sprids ryktet att en allvarlig olycka har inträffat i ett kärnkraftverk utanför Moskva. Man antar vidare att ett stort antal massflyktingar har smittsamma sjukdomar som får den svenska sjukvården att kollapsa.

I alla tre scenarion beskrivs hur svenska myndigheter skall agera i enlighet med i förväg uppgjorda planer som eskalerar allt efter massflyktingarnas antal och kondition. Regeringen gör i samband med sitt beslut kraftfulla uttalanden riktade till myndigheter, organisationer och enskilda och uppmanar dem att på olika sätt hjälpa till.

Regeringen kallar också samman cheferna för Invandrarverket, Rikspolisstyrelsen, Tullverket, Socialstyrelsen, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Räddningsverket, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Styrelsen för psykologiskt försvar, Kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Kommunförbundet rekommenderar kommunerna att ta på sig ansvar för de uppgifter som krävs. Kustbevakningen och försvarsmakten skall övervaka trafiken till sjöss men har inte någon möjlighet att övervaka enskilda fartyg på grund av deras antal. Trots massmediernas rapportering är många svenskar negativa till mottagandet. Rikspolisstyrelsen kallar in beredskapspoliser enligt en i förväg uppgjord plan. Invandrarverket (det kallades så) kommer överens med kommuner om inkvartering i första hand genom rekvisition av olika kommunala sport- och idrottsanläggningar.

Landstingen överväger att tömma vårdavdelningar på länssjukhus för att kunna ta hand om hjälpsökande och smittade. Att hjälpa både svenskar och hjälpsökande klarar man inte av. Länsstyrelserna får så småningom allt svårare att ordna förläggningar med sanitära utrymmen och möjligheter till utspisning. Invandrarverket får i samverkan med Socialstyrelsen och med företrädare för kommunerna i uppdrag att utveckla planer för härbärgering och utspisning av massimmigranterna. Med stöd av lagstiftningen kan rekvirering av svenskarnas fritidshus kunna komma i fråga.

Lämpliga hamnar på ostkusten namnges som fartyg kan angöra: Gävle, Norrtälje, Stockholm, Nynäshamn, Oxelösund, Oskarshamn, Kalmar, Nävekvarn, Arkösund, Västervik, Slite, Fårösund, Böda, Karlskrona och Ystad. Massimmigranterna transporteras på snabbaste sätt till olika i förväg iordningställda hjälpcenter.

Givetvis har människosmugglarna redan skaffat sjökort över infarterna! Svenska myndigheter ger ej enbart signaler till människosmugglarna om lämpliga hamnar. Genom sina budskap ger man kuppmakare i olika länder besked om att det är fritt fram att rensa upp bland oppositionella. De drivs på flykt och tas emot i Sverige!

I slutsatserna kring det tredje scenariot (500 000 asylsökande) antar man med fog att det svenska samhället havererar av påfrestningar och oroligheter i landet icke minst orsakad av en explosionsartad kriminalitet. Sjukvården klarar ej av anstormningen utan bryter på sina ställen samman. Man befarar att ett stort antal bank- och butiksrån kommer att äga rum. Demonstrationer och andra opinionsyttringar mot verksamheten antas förekomma i stor omfattning på många orter.

Liksom tidigare tror sig regering och myndigheter kunna ”informera” bort den svenska befolkningens motstånd genom kraftfulla insatser av massmedia. Man säger att: ”behovet av information kommer att vara mycket stort såväl på lokal som på central nivå”. Varför skulle den svenska befolkningen vara mer benägen att tro på den propaganda som sprids i en massflyktsituation när den djupt misstror dagens informationskampanjer.

3. Huvudbetänkande (SOU 1995:19)

Trots huvudbetänkandets titel: ”Ett säkrare samhälle” ger innehållet all anledning till oro. Avsnittet ”Utvecklingen i Sverige på 5-10 års sikt” bekräftar farhågorna Fri Information varnat för i många år.

”Invandrarna söker sig i stor utsträckning till de tättbefolkade områdena, framför allt storstäderna. De strävar efter kontakt med landsmän. Svårigheterna för invandrare att etablera sig i mindre orter, där det är ont om arbetstillfällen, är höga. Samtidigt innebär koncentrationen av invandrare att svenskar som bor där väljer att flytta.

Kontakterna med det svenska samhället kan för många bli mycket begränsade. Under senare delen av 1980-talet och 1990-talet har allt fler utomeuropeér sökt sig till Sverige. De kommer från förhållanden som avsevärt skiljer sig från det svenska samhället. Klyftorna mellan olika befolkningsgrupper växer. Polariseringen och segregeringen växer i samhället.

Skillnaderna ökar även mellan bostadsområden i tätorterna. En del grupper, framför allt yngre, tar avstånd från samhällets normer. Benägenheten att ta till våld sprider sig. Våldet accepteras i stigande utsträckning inom olika grupper. Tillgången till vapen ökar hos de våldsbenägna och kriminellt belastade. Utvecklingen riskerar att sprida sig”.

4. Försvarsmakten

Utformningen av Försvarsmakten styrs i första hand av kraven på förmåga att möta ett väpnat angrepp, varifrån det än kommer. Försvarsmakten skall verka stabiliserande på den säkerhetspolitiska miljön i norra Europa, bland annat genom sin förmåga att hävda svenskt territoriums och luftrums integritet under grundberedskap.

Totalförsvaret har enligt huvudbetänkandet (SOU 1995:19) att i framtiden möta en betydligt bredare hotbild bl a: ”regionala konflikter som utgör ett hot mot internationell säkerhet och stabilitet. Sådana konflikter kan uppstå även i Sverige exempelvis beroende på etniska eller religiösa motsättningar.” Det är ju knappast loja svenska protestanter som antas svara för religiösa konflikter.

Skillnader i den ekonomiska utvecklingen mellan regioner anses också som ett hot. Därutöver upptas ett brett spektrum av andra hot än de rent militära, exempelvis massflykt, terrorism, sabotage, internationell kriminalitet, miljökatastrofer och avbrott i försörjningen med viktiga förnödenheter.

*

 [Del 2 av 4)

5. ÖCB planerar

Dåvarande ÖCB (Överstyrelsen för Civil Beredskap, numera Kris- och Beredskapsmyndigheten) utgav i juli 1995 en handbok för kommunernas beredskapsförberedelser (ISBN 91-7097-016-5).

Handboken som bygger på hot- och riskutredningen, lämnar kommunerna direktiv för ett 15-tal verksamhetsområden i händelse av kris och krig. Direktiven omfattar bl a räddningstjänst, social- och hälsotjänst, el- och energiförsörjning men också flyktingverksamhet. Det senare handlar om Invandrarverkets (SIV) planer för att väsentligen öka mottagningskapaciteten vid tillströmning.

SIV skrev 1992-06-17, i samråd med civilbefälhavarna och länsstyrelserna, till landets alla kommuner att det är angeläget att de gör förberedelser för att med kort varsel ta emot extraordinärt antal flyktingar eller andra skyddssökande.

”Det kan då inte uteslutas att inströmningen överstiger SIV:s förmåga vilket ställer krav på andra rutiner och resurser i samhället. Hot- och riskutredningen belyser och lämnar förslag som innebär ökade skyldigheter för kommunerna. Regeringen kan lämna särskilda föreskrifter för verksamheten. Därtill kan civilbefälhavare och länsstyrelse med föreskrifträtt ålägga såväl länsstyrelserna som kommuner att ta emot och ta hand om flyktingar”.

 Kommun bör planlägga för att motta asylsökande/hjälpsökande till ett antal som motsvarar 5 % av kommunens folkmängd senaste årsskiftet. Planeringen bör inriktas i huvudsak mot kollektivt mottagande. Registrering bör ske av de mottagna. Planeringen bör inriktas till minst sex månaders varaktighet.

Vidare säger direktivet att beredskap skall finnas att ta emot skyddssökande från andra delar av landet eller från grannkommuner. ÖCB uppmanar sålunda Sveriges kommuner att planera för att ta emot sammanlagt c:a 450 000-500 000 asylsökande i händelse av massflykt dvs. till ett antal som delbetänkandet (SOU 1993:89) säger att landet bryter samman!

6. Bestämmelser vid ”Massflykt”

Trots de skräckscenarier som utmålats i delbetänkandet ”Massflykt till Sverige” (SOU Fö 1992:03) så följer regeringen och kulturdepartementet upp med en proposition (Prop. 1993/94:94) vars senare del innehåller ”lagförslag till legal reglering av massflyktsituationer”.

Detta lagförslag, bestående av ett 30-tal paragrafer, innehåller bl a ”rekvisitionsrätt av fastighet eller del av fastighet som tillhör annan än staten”. I propositionen finns en förteckning över remissinstanserna men här finns ingen text vare sig i sammanfattning som i lagtexten som avslöjar slutsatserna i det tredje scenariot dvs. att det svenska samhället då kan bryta samman! Inledningen till lagtexterna säger följande.

En utlänning som rest in i Sverige från ett område där det råder väpnad konflikt eller kris av synnerligen allvarlig karaktär skall kunna beviljas tillfälligt vistelsetillstånd här. Det ankommer på regeringen att avgöra när man anser att ett sådant konflikt- eller krigstillstånd råder eller har upphört.

Ett vistelsetillstånd gäller under den tid som ett konflikt- eller kristillstånd enligt regeringens beslut består. Har beslutet varat i nio månader skall frågan om en förlängning av beslutet underställas riksdagens prövning inom en månad efter utgången av den tiden, eller om riksmöte inte pågår, från början av närmast följande riksmöte.

7. Bestämmelser om arbete vid ”massflykt”

En utlänning med vistelsetillstånd skall ha rätt till bistånd enligt bestämmelserna i lagen (1988:153) om bistånd till asylsökande m fl. Han skall vidare ha rätt till att arbeta inom sådana branscher och yrken som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer i samråd med sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Han skall inte ha rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620) och inte heller kunna folkbokföras här eller skrivas in i försäkringskassa. Rättshjälp via offentligt biträde får endast förordnas om det finns starka skäl.

§ 9 En utlänning med vistelsetillstånd enligt denna lag får arbeta under tillståndstiden i sådana branscher och yrken som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer efter samråd med sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare.

Bestämmelsen i § 9 säger att utlänningar som når landets gränser under extrema massflyktssituationer också har rätt att arbeta här under vistelsetiden! Enligt tredje scenariot, i ”Massflykt till Sverige” (SOU Fö 1992:03), anländer under en sex månadersperiod ca 500 000 människor! Man antar vidare att många av dem är svårt sjuka och undernärda! Nu ges helt plötsligt samtliga rätt att arbeta i landet!

Det finns naturligtvis starka skäl att anta att lagen om etnisk diskriminering i arbetslivet också skulle nyttjas flitigt! Vad säger svenska folket om denna bestämmelse, om man nu känner till den?

§ 15 En utlänning som anser sig behöva skydd även efter det att hans vistelsetillstånd upphört eller återkallats eller som annars anser sig böra få stanna här, har hos Statens Invandrarverk ansöka om eller upprepa en ansökan om asyl- eller uppehållstillstånd på annan grund enligt utlänningslagen (1989:529).

Ansökan som nu sagts hindrar inte verkställighet enligt § 8, om inte Invandrarverket förordnar annat (inhibition). Förordnande om inhibition får meddelas endast om det är sannolikt att ansökan om uppehållstillstånd kommer att bifallas.

Med andra ord, även efter det att regering och riksdag anser att konflikten eller krisen som orsakade massflykten har upphört, införs bestämmelser så att de omfattades av den särskilda lagen har möjlighet att tvinga sig kvar i landet! De har dessutom möjlighet att arbeta här och tvinga sig in på arbetsmarknaden med hjälp hela batteriet med lagar om etnisk diskriminering!

*

(Del 2 av 4)

8. Rekvirering av fastigheter vid massflykt

§ 19 Fastighet eller del av fastighet som tillhör annan än staten får genom rekvisition tas i anspråk med nyttjanderätt under begränsad tid för det ändamål som anges i § 20. Genom rekvisition får även särskild rätt till fastighet eller del av fastighet för samma tid upphävas eller begränsas, om rättigheten tillkommer annan än staten.

Med särskild rätt, som nu sagts, avses nyttjanderätt och servitut och liknande rätt. Om sådan rätt rubbas genom rekvisition gäller bestämmelserna om rekvisition av fastighet i tillämpliga delar. Rekvisition riktas mot fastighetens ägare eller innehavaren av fastigheten eller särskild rätt till denna. Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger motsvarande tillämpning i fråga om byggnad på annans mark.

§ 20 Rekvisition får, när andra lösningar inte utan avsevärd olägenhet kan komma i fråga, ske för att tillgodose kommuns, polismyndighets eller Statens Invandrarverks ofrånkomliga behov av lämpligt belägna och utformade utrednings- och inkvarteringslokaler så att de uppgifter som enligt denna lag åvilar kommun eller myndighet kan fullgöras på ett riktigt sätt och att enlighet med intresset att bereda de skyddssökande ett så värdigt och mänskligt mottagande- och vistelse som möjligt.

Fastighet, del av fastighet eller särskild rätt till fastighet, som oundgängligen behövs för någons förvärvsverksamhet får inte utan absolut tvingande skäl tas i anspråk genom rekvisition.

§ 21 Ägare eller innehavare av egendom, som tas i anspråk enligt § 19, är skyldig att, i förekommande fall, mot särskild ersättning, godta att inredning eller utrustning som hör till egendomen flyttas eller ändras och att även i övrigt tåla de åtgärder i fråga om egendomen som befinns nödvändiga för att egendomen skall kunna användas för ändamål som sägs i § 20. När rekvisitionen upphör, skall egendomen på statens försorg eller på dess bekostnad så långt möjligt återställas i sitt tidigare skick.

§ 22 Rekvisition enligt denna lag förutsätter tillstånd av regeringen. Framställning om tillstånd enligt första meningen får göras av berörd kommun eller myndighet och skall innehålla:

* uppgift om de omständigheter på vilket det grundas och det ändamål för vilket rekvisition krävs.

* angivande av fastighet som berörs av rekvisitionen,

* namn och adress på samtliga kända sakägare.

I övrigt skall den som gör framställningen ombesörja den utredning som kan anses behövlig för att framställningen skall kunna bedömas på ett så fullständigt sätt som möjligt. Den vars rätt avses skola tas i anspråk skall höras över framställningen.

§ 23 I tillstånd till rekvisitionen skall anges den tid under vilken fastigheten får disponeras. Tillståndet får förlängas. Har någon fastighet, del av fastighet eller särskild rätt till fastighet tagits i anspråk för längre tid än 9 månader, skall frågan om meddelande tillstånd fortsättningsvis skall gälla eller förlängas underställas riksdagen. Därvid äger § 6 andra stycket motsvarande tillämpning.

§ 24 Meddelas tillstånd om rekvisition får, om inte regeringen bestämmer annat, avsedd fastighet eller rätt till fastighet tas i anspråk utan hinder av att frågan om ersättning och andra med rekvisitionen sammanhängande spörsmål inte slutligen avgjorts.

§ 25 Den vars fastighet eller särskilda rätt tas i anspråk genom rekvisition har rätt till skälig ersättning av staten för den förlust, skada eller intrång som han eller hon härigenom lider. När ersättningen skall bestämmas gäller ersättningsreglerna i 29-36 §§ förfogandelagen (1978:262) i tillämpliga delar.

Är parterna oense om förlustens, skadans eller intrångets omfattning eller om ersättningens skälighet, skall frågan avgöras av den domstol inom vars dom område egendomen är belägen på talan av den mot vilken rekvisitionen riktar sig. Denne har dock alltid rätt att i avbidan på lösningen att den uppkomna tvisten utan dröjsmål utfå den ersättning jämte ränta som staten för din del vitsordat som skälig.

§§ 19-25 handlar om att myndigheterna i händelse av ”massflykt” tar sig rätten att rekvirera de lokaler som man anser sig ha behov av. När det gäller myndigheterna utökade behov av lokaler för tjänstemän, så rekvirerar man förmodligen, i första hand tomma kontorsfastigheter. I andra hand ”hyr” man in sig hos befintliga företag som får maka på sig.

När det gäller behov att inkvartera ”massimmigranter” rekvireras i första hand outhyrda lägenheter i flerfamiljshus. Men dessa lägenheter kommer naturligtvis inte att förslå långt om 500 000 människor skulle behöva inkvarteras. I andra hand kommer myndigheterna att rekvirera svenskarnas sommarställen.

Bestämmelserna är så utformade att lokaliteterna kan rekvireras för obestämd tid framöver. Tillstånden kan bara förnyas och förnyas. Ägaren får finna sig att fastigheten görs om och ändras allt för att passa det behov som den har rekvirerats för. Ägaren får finna sig i att staten bestämmer ersättningen för intrånget! Erfarenheten visar att när främlingar huserat på hotell eller lägenhet, så kan den fullständigt slitas ner på ca ett år.

9. Massflykt – sammanfattning och slutsatser

I realiteten säger den svenska regeringen på fullt allvar i utredningen, ”Massflykt till Sverige”, att ”vi är beredda att ta emot en halv miljon massflyktingar från andra länder även om det leder till vårt lands undergång”.

Till kaptenerna på smuggelfartygen talar man i förväg om vilka hamnar de skall söka sig till. Svenska kustbevakningen militära enheter skall övervaka trafiken och dirigera fartygen till lämplig hamn. På kajen väntar då insatspersonal. Liksom tidigare tror sig regering och myndigheter kunna ”informera” bort den svenska befolkningens motstånd genom kraftfulla insatser av massmedia. Man säger i ett avsnitt ”Information till allmänheten” att behovet av information kommer att vara mycket stort såväl på lokal som på central nivå.

Varför skulle den svenska befolkningen vara mer benägen att tro på den propaganda som sprids i en ”massflyktsituation” när den djupt misstror dagens informationskampanjer. Det är beklämmande och ansvarslöst att lägga fram propositioner som leder till lagförslag som möter upp scenarion som innehåller slutsatser att vårt land skulle gå under!

Om sådana människomassor skulle närma sig landets gränser så måste de avvisas! Detta är den blodiga sanningen! (När detta skrevs så fanns inte Öresundsbron).

Ett antal politiker och sakkunniga tjänstemän har involverats i det nästan 3-åriga utredningsarbetet som inleddes av den borgerliga regeringen med Anders Björk som försvarsminister. Den socialdemokratiska regeringen tog över och nya sakkunniga tillsattes.

 Mekaniskt har alla jobbat vidare med planer som innebär att landet går under om värsta scenariot skulle förverkligas. Var och en har utrett sin lilla bit och ingen ser helheten. I slutändan dimper direktiv ner på borden hos Sveriges kommunstyrelser som nu uppmanar dem att planera för att ta emot 5 % massflyktingar räknat i antal av kommunens nuvarande befolkning.

Man tar detta enbart som en pålaga i mängden som ånyo möblerar om den kommunala budgeten. Få i kommunfullmäktige inser att landet bryter samman om kommunerna tillsammans tar emot en halv miljon massflyktingar!

Vad är det som får ÖCB att tro att massflyktingarna snällt skulle stanna kvar på kommunanvisade platser? De kommer naturligtvis att plundrande dra framåt till storstadskommunernas getton och påskynda landets sönderfall.

SOU Fö 1992:03 saknar ekonomisk konsekvensanalys! I analogi med beräkningarna för att ta hand om ca 100 000 människor från Bosnien så hamnar nu kostnaderna för att försörja 500 000 människor stadda på massflykt i storleksordningen, minst 60-70 snarare, 100 miljarder. Varför finns det ingen ansvarskännande politiker som ser helheten som vågar skrika: ”STOPP vi håller ju på att planera för att Sverige skall gå under”!

Hur kommer det sig att politikerna inte har förmågan att ta till sig innehållet i sina egna offentliga utredningar och övriga därtill förknippade dokument? Det är ofattbart att Sveriges riksdag kan klubba igenom lagförslag som möter upp scenarion med slutsatsen att vårt land skulle gå under. Den liberala demokratin tillåter att landet raseras.

Statens Räddningsverk har i alla fall i ett PM från maj 1995 (Int 81-70/94) talat om att nuvarande förråd innehåller förläggnings- och försörjningsutrustning för c:a 8.000 massflyktingar.

Ledande politiker, som medverkat i utredningen ”Massflykt till Sverige” (prop. 1993/94:94), har inte det svenska folkets intresse för ögonen! De handlar destruktivt och är beredda att ta hit människomassor från andra länder med konsekvenser som kan leda till landets undergång! Politikerna berättar i klarspråk för främmande fartygsbesättningar att det är fritt att komma till de hamnar som namnges i ”Delbetänkande av Hot- och riskutredningen”.

På kajen väntar en hel armada med insatsfordon. I slutsatserna kring det tredje scenariot (500 000 asylsökande) antas med fog att det svenska samhället bryter samman inför påfrestningar och oroligheter i landet icke minst orsakad av en explosionsartad kriminalitet.

Landstinget antog vidare att många av dem har smittosamma sjukdomar och är undernärda! Polismyndigheterna befarar att ett stort antal bank- och butiksrån kommer att äga rum. Demonstrationer, opinionsyttringar och sammanstötningar mellan svenskar och främlingarna antas uppstå på många ställen.

Utredningen saknar helt ekonomisk konsekvensanalys! I analogi med beräkningarna för att ta hand om ca 100 000 människor från Bosnien så skulle kostnaderna för att försörja 500 000 människor, stadda på massflykt i storleksordningen, hamna på minst 60-70 snarare, 100 miljarder. Finansiering av katastrofen kommer i första hand att ske via fortsatta reduceringar i befintliga socialförsäkringssystem. I andra hand kommer statsmakterna att försöka låna upp kapital eller sätta fart på utförsäljningen av statliga bolag!

*

(Del 4 av 4)

Epilog

Lagar och bestämmelser som i denna artikel, skall betraktas som ett sammanhang. De kan med all rätta kallas ”gummiparagrafer” vilka kan tänjas och tillämpas allt efter vad situationen kräver. Om det inte finns någon lämplig lag så konstrueras snabbt nya! Det politiska etablissemanget handlar tvärs emot det svenska folkets intresse och väl.

De förråder sitt land och erbjuder, med kraft av lagstiftningen, främlingar att komma hit och ta över! Politikerna och mediavänstern är beredd att gå hur långt som helst för att skapa det ”mångkulturella” riket. Har politikerna överhuvudtaget tänkt på att de en dag kan komma att ställas till svars för sina handlingar?

Numera inriktas de samhällsomstörtande krafterna på att så snart som möjligt hämta hit främlingar från andra länder och för att nå övervikt i allmänna val på samma gång som Sverigedemokraterna demoniseras och de demokratiskt valda ombuden hotas till livet av främmande krafter.

Några av grundreglerna för den tyska propagandan som spreds under andra världskriget såg ut så här:

1. Propagandan koncentreras i några få satser som ständigt repeteras.

2. Propagandans väsen är enkelhet, kraft och koncentration

3. Principen är att alltid säga något, aldrig tiga

4. Ju större lögnen är desto större är utsikterna att den skall bli trodd

Javisst känner vi igen oss i dagens Sverige! ”Rasism”, ”främlingsfientlig” är några av invektiven i mängden, vi har fått nerstoppat i halsen var morgon, lunch, middag och kväll – i minst tjugofem års tid! Vi minns Mona Sahlins hånfulla uttalanden om den svenska midsommaren.

Vi kommer ihåg dåvarande invandrarminister Leif Blomberg som talade om ett Sverige som saknade kultur. Vi glömmer inte Per Nuders föraktfulla uttalande om ”köttberget” och menade att 40-talisterna som nu börjar pensioneras ställer pensionssystemen på huvudet. Vi minns den nytillträdde statsministern Fredrik Reinfeldt uttalande hösten 2006 i Ronna, Södertälje om ”svenskarna är som barbarer”.

Det offentligt av folkvalda sagda är klara och tydliga ställningstaganden emot det svenska folket. Vi kan vara helt säkra på att målgrupperna har uppfattat budskapen till sin förmån och handlar därefter.

Felix Kersten, ursprungligen estländsk medborgare, var mer eller mindre Heinrich Himmler (ledaren för SS) livmedikus från 1939 till krigets slut. Kersten utnyttjade Himmlers beroende av Kersten läkekonst till att förmå honom att frige fängslade judar och ledande politiker. När Kersten förde fram invändningar mot det besinningslösa våldet, deporteringar, koncentrationslägren, gav Himmler svaret att;

”Visst kan det förekomma obehagligheter ibland, men vår ledare har aldrig fel, han ser ej till stunden utan han ser hundra- till tvåhundra år framåt i tiden och det är hans vilja vi skall inrätta oss efter”.

Hela långa raden av politiker allt från 1970-talet med Palme och på 2000-talet Reinfeldt är på väg att långsamt men säkert att exekvera en Förintelse av det svenska folket. Snart sagt alla metoder är tillåtna för att nå målet, det hägrande utopiska ”mångkulturella riket”. Nazismens anhängare på 1930-talet trodde sig agera för något gott, det tusenåriga riket. I Sverige på 2000-talet tror sig politiskt korrekta också att de agerar för något gott, det ”mångkulturella riket”.

Annonser

Namninsamling för fri politisk debatt

januari 23, 2010

SVT och TV4 har visat så mycket antipati och skräck för Sverigedemokraterna så man kan på goda grunder anta att man tänker ha partiledardebatt utan Sverigedemokraternas medverkan.

Därför är det särskilt viktigt att försöka påverka TV-kanalerna så mycket som möjligt till att ta med Sverigedemokraterna. I valet 1991 fick Ny Demokrati delta, och i år bör det vara Sverigedemokraternas tur, men för säkerhets skull är det bäst med en namninsamling för fri politisk debatt.

SÅ SKRIV UNDER!

Klicka här och skriv under!

 

 

Floder av blod

januari 14, 2010

Tal av Enoch Powell 1968-04-20 (översatt till svenska)

Den främsta uppgiften för statsmannaskap är att förhindra sådant ont som går att förhindra. I försöken att göra så stöter man på hinder som är djupt rotade i den mänskliga naturen. Det onda märks inte förrän det har visat sig, och i varje dess steg finns rum för dispyter huruvida det är verkligt eller imaginärt. De dagsaktuella problemen tar uppmärksamheten; frestelsen inom politiken är stor för att bekymra sig för det omedelbara, på bekostnad av det framtida.

Framför allt är folk benägna att se varningar för problem som orsaken till problem, och även att man önskar problem. ”Om bara”, älskar de att tänka, ”om bara folk lät bli att tala om det så skulle det nog inte inträffa”. Kanske går denna vana tillbaka till en primitiv övertygelse om att ordet och saken, namnet och objektet, är samma sak.

I alla händelser är inte diskussionen om framtida undviklig ondska särskilt populär bland politiker, men den är i hög grad nödvändig. De som smiter från den diskussionen förtjänar fördömanden från dem som kommer efter.

För en eller ett par veckor sedan hamnade jag i en diskussion med en av mina väljare, en medelålders vanlig man anställd i en av våra nationaliserade industrier. Efter ett par meningar om vädret sa han plötsligt att ”Om jag hade pengar skulle jag resa iväg, jag skulle inte stanna i detta land”. Jag svarade avvärjande att den nuvarande regeringen inte sitter i evighet; men han tog inte intryck av det utan fortsatte, ”Jag har tre barn, alla har klarat läroverket, och två av dem är gifta, de har familjer. Jag får ingen ro förrän jag sett dem bosätta sig i ett annat land. I vårt land kommer om 15 till 20 år den svarte mannen att hålla piskan över den vite mannen”.

Jag kan redan höra kören av förbannelser. Hur vågar jag säga något så fasansfullt? Hur vågar jag orsaka problem och upprörda känslor genom att återge en sådan diskussion?

Svaret är att jag inte har rätt att låta bli. Här har vi en anständig, vanlig, hygglig engelsman, som i fullt dagsljus i min egen stad säger till mig, hans riksdagsman, att detta land kommer inte att vara värt att leva i för hans barn. Jag har helt enkelt inte rätt att bara skaka på axlarna och tänka på något annat. Det han säger, säger tusen eller hundra tusen andra – kanske inte över hela Storbritannien, men i områden som redan håller på att totalt transformeras i en utsträckning som det inte finns några paralleller till ens i tusen år av engelsk historia.

Inom 15 till 20 år kommer, om trenden står sig, tre och en halv miljoner samväldesimmigranter och deras avkomlingar att finnas i detta land. Det är inte min siffra; det är en officiell siffra från Parlamentet genom dess talesman för Registrar General’s Office.

Det finns ingen jämförande officiell siffra för år 2000, men den torde hamna någonstans mellan fem och sju miljoner, ungefär en tiondedel av hela befolkningen, och närma sig det som Storlondon har. Men naturligtvis kommer den inte att vara likformigt fördelad mellan Margate och Aberystwyth, eller mellan Penzance och Aberdeen. Men hela områden, städer, och delar av städer, tvärs över England, kommer att upptas av immigranter och deras avkomlingar.

Allt efter hand kommer denna andel – som är immigrantavkomlingar, födda i England på samma sätt som alla vi andra – att öka snabbt. Det är sådana fakta som gör att vi måste agera nu, just med den typ beslut som är svårast för politiker att fatta; för åtgärder där svårigheterna är omedelbara, men där fördelarna ligger flera parlamentsval framåt i tiden.

Det naturliga och rationella för en nation som konfronteras med sådana framtidsutsikter är att först fråga sig: ”Hur kan följderna reduceras?” även om de inte helt kan undvikas. Kan de begränsas med beaktande av att antal är det väsentliga, att betydelsen och följderna av att främmande element bosätter sig i ett land, är oerhört beroende av om dessa främmande element utgör en procent eller tio procent. Svaret på denna enkla och rationella fråga är lika enkel som rationell; genom stopp för fortsatt inflöde och samtidigt uppmuntran till maximalt utflöde. Båda svaren är delar av det Konservativa partiets politik.

Det är närmast ofattbart att det nu till Wolverhampton varje vecka kommer 20 till 30 nya immigrantbarn från andra världsdelar – och som kommer att innebära 15 till 20 nya familjer om ett eller ett par decennier. De som gudarna vill förstöra, görs först galna. Vi måste vara galna, verkligt galna, när vi som nation tillåter ett årligt inflöde av bortåt 50.000 understödstagare, människor som till största delen utgör en grund för framtida tillväxt av immigrantbefolkningen. Det är som att se en befolkning lägga ved på sitt eget begravningsbål. Vi är faktiskt galna nog att tillåta ogifta personer immigrera för giftemål med personer de aldrig ens träffat.

Vi får inte inbilla oss att flödet av understödstagare kommer att försvinna per automatik. Tvärtom, även med den nuvarande inflödestakten av bara 5000 personer per år som får kuponger, så finns tillräckligt underlag för ytterligare 25.000 understödstagare per år i evighet, och det utan att räkna in den stora gruppen som redan finns här – och de illegalt ankomna. Under sådana omständigheter kommer inget att vara tillräckligt med mindre det totala inflödet för bosättning här reduceras till försumbara proportioner, och att nödvändig lagstiftning och administrativa åtgärder tas utan dröjsmål.

Jag betonar orden ”för bosättning”. Detta har inget att göra med ankomst av medborgare från Samväldet eller utlänningar till detta land för studier eller för förbättring av deras kvalifikationer, som t.ex. de läkare inom Samväldet som förtjänstfullt av deras hemländer möjliggjort en snabbare expansion av vår sjukhusservice, än vad som annars varit möjlig. Dessa är inte immigranter, och har aldrig varit det.

Jag återvänder till återvandring. Om all immigration upphörde i morgon skulle tillväxttakten bland immigrantbefolkningen och deras avkomma bli ordentligt reducerad, men den framtida storleken av denna grupp av befolkningen skulle fortfarande lämna den fundamentala karaktären av denna nationella fara oberörd. Detta måste åtgärdas eftersom en förhållandevis stor del av totalen fortfarande består av personer som invandrat till detta land under de senaste tio åren eller så.

Därför denna nödvändighet att inleda den andra delen av det Konservativa partiets politik; uppmuntran till återvandring. Ingen kan uppskatta det antal som genom generöst stöd kan fås att antingen återvända till sina hemländer, eller resa till andra länder som är mer angelägna om att få in den arbetskraft och skicklighet de representerar. Ingen vet, eftersom inga sådana försök gjorts. Jag kan bara säga att även i nuvarande läge kommer ibland immigranter i min egen valkrets till mig och frågar om jag kan finna något sätt att hjälpa dem att återvända hem. Om en sådan politik blev införd och genomdriven med den övertygelse som allvaret i frågan motiverar, kunde det resulterande utflödet kanske ändra framtidsutsikterna.

Den tredje delen i det Konservativa partiets plan innebär att alla som vistas i detta land som medborgare ska vara lika inför lagen, och det ska inte finnas någon diskriminering eller några skillnader inför myndigheterna – eller som Mr Heath uttrycker det – inga första klassens och inga andra klassens medborgare. Detta innebär inte att immigranten och hans barn ska hissas upp till en privligierad eller speciell klass, eller att medborgaren ska nekas sin rätt att sköta sina egna affärer, eller bli utsatt för påbud om varför han hellre uppträder på det ena lagliga sättet framför det andra.

Missuppfattningen om realiteterna kan inte vara större än den är bland dem som skränande kräver lagstiftning mot vad de kallar diskriminering, oavsett de är ledarskribenter av samma sort, och ibland på samma tidning, som år efter år på 30-talet försökte att förblinda detta land från det kommande onda som var i antågande, eller ärkebiskopar som lever i sina palats skönt fjärran, med sängkläderna dragna rakt upp över ansiktet. De har förstått det helt fel. Diskrimineringen och utanförskapet, känslan av upprördhet och harm, ligger inte hos immigrantbefolkningen; utan bland sådana av dem som har kommit och fortfarande kommer. Att lagstifta om detta nu vore som att riskera föra en tändsticka till en kruttunna. Det snällaste man kan säga om dessa som föreslår och stöder det, är att de inte vet vad de gör.

Inget är mer missledande än jämförelsen mellan Storbritannien och den amerikanske negern. Negerbefolkningen i USA, som fanns redan innan USA bildades som nation, startade bokstavligen som slavar och fick senare rösträtt och andra rättigheter som följer ett medborgarskap, något som de bara gradvis gör bruk av och som fortfarande inte är fullständiga. Samväldesimmigranten kom till Storbriannien som fullständig medborgare, till ett land som inte kände någon diskriminering mellan en medborgare och en annan, och han fick omedelbart varje medborgares rättigheter, från rösträtt till fri hälsovård. Eventuellt av immigranten upplevda nackdelar härrörde inte från lagstiftning eller från politik eller från administrationen, utan från personliga omständigheter och olyckor som orsakar, och alltid kommer att orsaka, framgång och erfarenhet för en person, och annat för en annan.

Men medan inresa för immigranten till detta land innebar tillgång till hett eftertraktade privilegier och möjligheter, var följderna för den existerade befolkningen helt annorlunda. Av orsaker som de ej kunde ta till sig, och i enlighet med en praxis för vilken de aldrig tillfrågats, fann de sig själva ha blivit främlingar i sitt eget land.

De fick finna sig i att deras fruar inte kunde finna sjukhusbäddar vid barnafödande, deras barn inte finna skolplatser, att deras hemmiljö och grannskap förändrats i grunden, och se sina planer och framtidsutsikter omintetgjorda; på arbetsplatsen fann de att arbetsgivaren tvekade vad gällde kraven på immigrantarbetarna på den disciplin och kompetens som krävdes av de inhemska arbetarna; de började så småningom höra fler och fler röster som sa dem att de nu var oönskade. De erfar att det enkelriktade privilegium som ska genomföras i Parlamentet – en lagstiftning som inte kan, och inte är ämnad att fungera som ett skydd för dem eller stilla deras farhågor – görs för att ge främlingen, den missnöjde och ombudsprovokatören, kraften att hänga ut dem.

I hundratals av de brev jag mottagit sedan jag senast talade i detta ämne för två eller tre månader sedan, finns en sak som jag fann i stort sett ny och olycksbådande. Parlamentsdelegater är vana vid typiskt anonyma brevskrivare; men det som överraskade och upprörde mig var den höga andelen ordinära, hyggliga, förståndiga människor, som skrev rationella och ofta välskrivna brev, som trodde att de måste utelämna sin adress eftersom det var farligt att ha utlämnat sig själva i skrift till en medlem av Parlamentet där de samtyckte i åsikter som jag framfört, och att de kunde riskera böter eller reprisalier om de blev identifierade. Känslan av att vara en plågad minoritet, som nu är stadigt ökande bland vanliga engelsmän i utsatta områden, är något som de som är utan direkt erfarenhet inte kan ta till sig. Jag tänker låta en av dessa hundratals människor tala för mig …

På en respektabel gata i Wolverhampton såldes för åtta år sedan ett hus till en neger. Idag bor endast en vit person kvar på den gatan, en gammal kvinnlig pensionär. Detta är hennes historia: Hon förlorade sin make och båda sina söner i kriget. Så hon omvandlade sitt sjurumshus, hennes enda tillgång, till ett slags pensionat. Hon arbetade hårt, hade framgång, betalade av lånen och började lägga undan medel för sin ålderdom. Då började immigranterna komma. Med stigande oro såg hon hur det ena huset efter det andra togs över. Den lugna gatan blev en plats av oljud och förvirring. Bedrövade flyttade hennes vita hyresgäster ut.

Dagen efter att den siste flyttat väcktes hon klockan sju på morgonen av att två negrer ville använda hennes telefon för att kontakta sin arbetsgivare. När hon vägrade, som hon skulle gjort envar så dags på dygnet, blev hon hotad och fruktade att hon skulle ha blivit attackerad om det inte var för kedjan i dörren. Immigrantfamiljer har försökt att hyra rum hos henne, men hon har hela tiden vägrat. Hennes små besparingar försvann, och efter att ha betalt sin skatt hade hon två pund per vecka kvar att leva på. Hon ville då ha en skattereduktion och den unga damen som tog emot hennes ansökan, föreslog att hon skulle hyra ut delar av sitt hus. När hon svarade att de enda hon kunde få var negrer, sa den unga damen att ”rasistiska fördomar leder ingenstans i detta land”. Då hon gick hem.

Telefonen är hennes livlina. Hennes familj betalar räkningen och hjälper henne så gott de kan. Immigranter har erbjudit sig att köpa huset – till ett pris som den presumtive köparen skulle vara i stånd att få igen från sina hyresgäster på ett antal veckor, eller högst några månader. Hon börjar bli rädd att gå ut. Fönster blir sönderslagna. Hon finner avföring tryckt genom sin brevlåda. När hon går till affären följs hon av barn, charmerande bredsmilande negerbarn. De kan inte tala engelska, men ett ord kan de, ”Rashatare”, ropar de. Denna kvinna är övertygad om att när den nya rasrelationslagen antas kommer hon att sättas i fängelse. Och har hon fel? I börjar undra.

Det andra farliga självbedrägeriet som de med uppsåt eller blindhet lider av, kan summeras i ordet ”integration”. Att bli integrerad i en befolkning betyder i alla praktiska betydelser att man inte avviker från dess andra medlemmar. Nu, när det finns utmärkande fysiska skillnader, speciellt i hudfärg, är integration svår om inte omöjlig. Det finns bland samväldesimmigranterna de som har bott här de senaste femton åren eller så, många tusen vars högsta önskan och varje tanke och strävan inriktas på att bli integrerade. Men att föreställa sig att sådana saker föresvävar den stora och växande majoriteten av immigranter och deras barn är ett orimligt och farligt missförstånd.

Vi närmar oss nu en förändring. Hittills har omständigheter och bakgrund gjort själva idén om integration omöjlig att uppnå för den större delen av den immigrerade befolkningen – de har aldrig tagit till sig eller avsett en sådan sak, deras antal och fysiska koncentration gjorde att trycket för integration som normalt finns i mindre grupper minoriteter inte fungerade.

Nu ser vi en tillväxt av övertygade krafter agerande emot en integration, mäktiga intressen för bevarande och skärpning av rasliga och religiösa skillnader, i syfte att bevara den nuvarande dominansen, först över andra immigranter och sedan över resten av befolkningen. Molnet, inte är större än en manshand som så snabbt kan täcka skyn, har nyligen setts i Wolverhampton och har visat tecken på att sprida sig snabbt. Orden som jag nu tänker använda, ord för ord som de förekom i lokalpressen den 17 februari, är inte mina, de är de av en labourledamot, minister i Parlamentet i den nuvarande regeringen…

”Kampanjen från sikhernas brödraskap för att få behålla i Storbritannien opassande seder är värd att beklaga. I en anställning i Storbritannien, speciellt inom statlig verksamhet, måste de vara beredda att acceptera villkoren för sin anställning. Att kräva speciella rättigheter, (eller ska vi säga riter?) leder till en farlig splittring i samhället. Det är frätande och måste bli kraftigt fördömt.”

Ett erkännade till John Stonehouse för att ha haft insikten att ta det till sig, och modet att säga det.

För dessa farliga och splittrande element är den lagstiftning som är föreslagen i ”the Race Relations Bill” vad de behöver för att blomma ut. Här är medlen för att visa att immigrantsamhällen kan organiseras att befästa sina medlemmar, att agitera och kampanja emot andra medborgare, och skrämma och dominera resten, med de legalitetens vapen som de okunniga och oinformerade försett dem med. När jag ser framåt fylls jag av förutsägelser; som romarna tycker jag mig se en ”Tiberfloden skummande av blod”.

Detta tragiska och motspänstigt förnimbara som vi åser med skräck på den andra sidan Atlanten men som där är invävd i historien och statens själva existens, kommer till oss här av vår egen vilja och vår egen försummelse. Verkligen, det är här. I numerära termer, det kommer att vara av amerikanska proportioner långt innan slutet av detta århundrade.

Endast resolut och brådskande handling kommer att avvärja det. Huruvida det kommer att bli allmänhetens vilja att kräva det, vet jag ej. Vad jag vet är att se det, men inte tala om det, skulle vara ett stort förräderi.